Tungorna smakar i presens och romantiken är akut

Alice Kassius Eggers hittar poetiskt guld i Saga Beckers romandebut

avAlice Kassius Eggers

1 av 2 | Foto: CAROLINA BYRMO
Skådespelaren Saga Becker romandebuterar med ”Våra tungor smakar våld” (Leopard).

Är självdestruktivitet ett ämne eller en form? Frågan slår mig när jag läser Saga Beckers debut Våra tungor smakar våld och känner hur den ekar av litteratur från mitt förflutna. Är det bilden av rakbladet mot armen jag känner igen, eller meningar som ”Jag välkomnar min egen undergång”?

Beckers roman befinner sig i nuet, tungorna smakar i presens och romantiken är akut, liksom våldet. Ändå kan jag inte låta bli att läsa den som något från en annan tid. Inte bara för att jag vet att författaren beskrivit boken som ett sätt att låta sina personliga erfarenheter fylla en litterär lucka för unga transpersoner. Och inte bara, även om det är påtagligt, för att boken helt och hållet rör sig i en fysisk miljö bland pappersanteckningar och mörka nattklubbar, där en grinder är en cannabiskvarn och inte världens största gaydatingapp.

I stället ligger tiden i språket, i de kursiverade meningarna som lyser som poetiskt guld ur imaginära tonårsdagböcker: ”Ta bort de brännande nässlornas smärta”, ”Jag vill upptäcka livet eller ta det tillbaka”. Det känns som om romanen växer fram ur dessa meningar, att historien som skrivs är båren som bär de sargade gråtande orden framåt, skapar berättelsen.

För det finns en berättelse, om Saga som brukade heta Robert och famlar efter sitt människovärde i en värld där det inte tycks självklart för nån. Utom för Vincent. Genom en dimma av ett liv där inget annat existerar än smärtlindring ser de varandra. Deras kärlekshistoria är full av smärta och större än allt.

Och då inser jag att det är distanslösheten som är formen som gör destruktiviteten självklar, skrivbar; enda sättet att skriva om handledsblod i handfat är vackert som ”dansande röda virvlar”. Ekot kommer från Berny Pålssons klassiker i självskadegenren, Vingklippt ängel (2004): ”Jag får en vision av en julgranskula av glas, knastrandet av den mellan tänderna och de vassa glasbitarna som smeker halsen, smaken av blod. Blod på vita tänder.”

På liknande sätt är sexskildringarnas brutala detaljrikedom ett måste i en bok där kroppens sensationer är alltings nav, ständigt filtrerade genom rus eller ångest eller både och. Som en lillasyster till Tone Schunnessons Tripprapporter (2016), innan cynismen slagit igenom.

Huruvida Våra tungor smakar våld kommer bli den tröst för vilsna själar som liknande böcker varit genom historien återstår att se, men Beckers lojalitet mot bokens Saga gör tonfallet övertygande. Här och där, framförallt i de få replikerna, skymtar en prosaisk stolpighet fram, men i Sagas hjärna flockas ett överlastat bildspråk. Precis som sig bör.

ARTIKELN HANDLAR OM