Kartbok för livet
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-12
Göran Sommardal om en livskarta i textform
Det är åtminstone två utgångspunkter, två livsplatser som aldrig är långt borta i Tomas Lappalainens tankebok Livet som sådant: De gamla grekerna och Dostojevskij.
Inte för att någondera ideligen dyker upp, men för att när de gör det känns det alltid helt självklart, som om de hela tiden hade stått där bakom hörnet. Parmenides, Herakleitos, Sapfo, Homeros, Aristoteles, furst Musjkin eller Aljosja.
Det betyder inte heller att författaren aldrig befinner sig här och nu, men då gör han det för att berätta en annan sorts historia, om dotterns uppriktiga skrift eller i barnsadeln på Gotland, eller matandet av sonens fiskar den vecka han är hos sin mamma.
Eller tankarna och farhågorna inför en flytt och när man väl är i färd med att flytta in. Ibland dyker en miniessä upp: Aten contra Sparta eller honungens förljuvande roll under antikens Grekland. Ibland erbjuds man ett koncist kortreportage, som besöket vid en utgrävning utanför Alexandria. Och så Italien, förstås, men också det i närheten av Hellas.
Som ni förstår letar jag själv efter en arkimedesk punkt varifrån jag kanske inte kan rubba Lappalainen men åtminstone bedöma honom. På ett ställe ger han uttryck för en tanke som jag verkligen gillar, att på äldre dar uppnår språket och tanken, ofta, en självklarare överensstämmelse än när man är ung. När ens prat ska hinna med att övertyga så många om så mycket, inte minst en själv.
Det betyder ju inte att allt man yttrar på gamla dar är klokt, eller ens alltid särskilt begripligt eller tydligt formulerat. Men en äldre människa, kan man föreställa sig, uttrycker sig alltmer med hjälp av sina tankars ord.
Lappalainens bok vill nog hellre vara livskarta än tankebok, där rubrikerna på de korta styckena ofta kan läsas som karttecken: skönhet, ironi, flytt, kärlek, medlidande, näsa, dröm, dit han flera gånger återkommer, även om platsen inte längre är densamma.
Möjligen gestaltar hans mentala kartbok faktum att ju äldre vi blir i desto högre grad förvandlas hemvistena för våra väsentliga tidiga erfarenheter, läsefrukter eller livsavgöranden, oavsett rubrikstil, till avgörande platser – här och där, medan det vi faktiskt har framför ögonen framför allt äger kronologi: nu, nyss, för en tid sen, snarast.
Och jag antar att bokens titel, Livet som sådant, främst är ett gott försök att undvika Meningen med livet: pragmatik framför metafysik. Samtidigt innehåller ”som sådant” fler frågetecken än vad dess slagkraftighet först ger vid handen: som sådant = (tinget) i sig = i själva verket.
Och någon sorts egentlighetsjargong är ju också förutsättning för varje räfst och rättarting man håller med sig själv.
