Konstnärligt haveri som ändå berör

Gardells krumbukter får Inga-Lina Lindqvist att vilja skrika högt – men berättelsen om barndomen griper tag

Foto: Björn Lindahl
Jonas Gardells fiktiva anslag fungerar inte, skriver Inga-Lina Lindqvist.
BOKRECENSIONER

En familj ska på bilsemester. Modern väcker barnen i gryningen med att slå i kastrullock och sjunga psalmer. Bilen packas med allsköns bråte och på vägen ska ett konditori besökas där barnen får sin efterlängtade läsk, för en gångs skull var sin flaska. Bilradio är onödigt lyx, istället ska man räkna röda bilar på vägen.

Jonas Gardells nya roman Till minne av en villkorslös kärlek utspelar sig i den folkkära författarens välbekanta universum, med motiv som känns igen från En komikers uppväxt och Frestelsernas berg.

Omslagsfotot visar lille Jonas i moderns famn, blicken riktad mot läsaren. Moderns ansikte lyser över honom, greppet om barnkroppen hårt.

Gardell har i förhandsintervjuer med förtjusning betonat att i vanliga fall ska man inte tala om hur boken slutar, men här ska man inte tala om hur boken börjar.

Romanen inleds mycket riktigt med en dramatisk fiktiv händelse för att därefter etablera en extern berättare som ska skriva huvudpersonens, Jonas Gardells, biografi. Ibland berättar denne litteraturhistoriker, ibland citeras ”Gardells” utgivna och outgivna texter. Ibland talar huvudpersonens ofödda syskon.

Låt mig säga direkt att konstnärligt sett är romanen ett haveri. Det fiktiva anslaget spårar ur och till slut vill jag bara skrika högt när ännu ett krumbuktande skifte av berättarposition stör berättelsens flöde. För flödet finns där. Det finns en historia som med jämna mellanrum tillåts gripa tag.

En familj formas, finns till och går sönder.

”Till minnet av en villkorslös kärlek” är en bok om livslögner och falska förhoppningar. Blir världen vackrare om man ljuger, låtsas, sminkar över? Är lögnen och konsten en enda kropp? Jonas Gardells mamma ställs mitt på scenen i en stark belysning. Hon gör outtröttligt dygd av det oundvikliga, låtsas älska det hon inte kan undvika. Äktenskapet bygger på ett löfte om att hon någon gång i framtiden, efter att fadern och barnen fått sitt, kommer att tillåtas skriva klart sin doktorsavhandling. Gardell illustrerar hennes hållning med ett citat av Jean Genet, ”våldtäkt är ju inte våldtäkt om jag själv vill det”.

Släktens heder ligger i att de lider och ljuger hellre än ber om hjälp.

På samma sätt som modern in i det sista när absurda förhoppningar på sitt äktenskap tvingas lille Jonas till falska föreställningar om hur han kommer att attrahera framtida klasskamrater. Mobbningen i skolan beskrivs skoningslöst och hårt. Romanen fokuserar på att ingen i släkten och familjen någonsin har trott på svaghet. Släktens heder ligger i att de lider och ljuger hellre än ber om hjälp. Man täcker dessutom upp för varandra – modern ljuger gärna för att skydda sonen, utom när hon i en dramatisk tonartshöjning av berättelsen knuffar honom i sjön för att straffa honom och därmed bryter deras förbund.

Scenen vid sjön är central i romanen.

Modern är arg och besviken på Jonas av en särskild anledning.

Storebrodern Mattias hade fått ett par nya segelstövlar. Avsikten är att småsyskonen så småningom ska ärva dem. Barnaskaran åker ut i en eka och lille Jonas knuffar i brodern överbord. Stövlarna glider av och försvinner i djupet. Händelsen är något av en tragedi och inköp av nya stövlar finns inte på dagordningen.

Och det är här jag börjar känna smärtan och vidden av livslögnerna, och blir berörd på ett oförutsägbart sätt.

Familjen framställs genomgående som mindre bemedlade, i små omständigheter. Bilresan till sommarhuset på Koster är en orgie i asketiskt avstående.

Men allt eftersom jag läser blir det uppenbart att föräldrarna besitter ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt kapital. Bertil Gardell och Ingegärd Rasmussen är verkliga personer. Fadern var professor i socialpsykologi, modern psykolog. Faderns forskning om arbetsmiljö och hälsa föregick arbetsmiljölagstiftningen under 1970-talet. Moderns banbrytande kartläggning av utlandsadopterade barns villkor påverkade själva sättet att tänka kring adoptioner.

Barnen får folkhemsglasspinnar och beskuren vardag.

Familjens liv i ett välmående villaområde gör både brist på stövlar och frånvaro av bilradio till obegripliga attribut i den självbiografiska berättelsen. Varför gestaltas syskonskarans barndom som materiellt torftig och tom på intellektuell stimulans? Inte minst med vetskapen om att brodern Mattias Gardell blev religionshistoriker, systern Stina Gardell dokumentär-filmare och producent och Jonas Gardell själv en framgångsrik kulturpersonlighet.

Föräldrarna verkar behålla livskapitalet för sig själva, medan barnen beskrivs som svältfödda. Det är som om det intellektuella livet precis räcker till för föräldrarna, om än knappt. Barnen får folkhemsglasspinnar och beskuren vardag. Bakom fasaden är de försummade.

Är askesen tidstypisk för en epok då eliten inte var hipsters utan hade rötterna i landsbygden och väckelsen? Är föräldrarna excentriker som experimenterar på bekostnad av barnen? Livslögnerna knäcker familjens ryggrad och efter skilsmässan begravs båda föräldrarna under drömmarnas ruiner. 

Till minne av en villkorslös kärlek utspelar sig i dödens kraftfält. Titeln kommer från inskriptionen som barnen lät göra på moderns gravsten – men var kärleken verkligen villkorslös? Kanske döljer romanens hjärta en mörkare pakt: ”jag älskar dig så länge du ljuger för mig, och när du inte ljuger för mig längre går jag sönder”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman