Välkänt Da Costa- fall stickspår i ren Midsomerstil
Publicerad 2013-08-12
Från människa till mördare i trivsam debutdeckare av Jan Olsson
Jan Olsson är pensionerad kriminalkommissarie och var chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp när den startades i mitten av 90-talet. Han var inblandad i fallet med styckmördade Catrine da Costa, och i Thomas Quick-fallet. Han trodde aldrig på Quicks erkännanden och lämnade så småningom utredningen.
Det är alltså inte vem som helst med lite skrivklåda som debuterar här. Bokens titel En mördare blir till refererar både till hur en människa blir mördare, och till hur en polisutredning kan gå överstyr och fabricera en skyldig.
Precis som i Da Costa-fallet hittar en hundägare en sopsäck med kroppsdelar i, här invid en kyrkogårdsmur i ett litet samhälle. Den mördade är en kvinnlig missbrukare, och det naturliga blir att söka gärningsmannen i hennes umgänge. Där saknas inte möjliga misstänkta, men vem som helst klarar inte att stycka en människokropp. Denna styckning är dessutom ganska professionellt utförd.
Inte utan en milt ironisk njutning planterar Olsson genretypiska stickspår i Midsomerstil: en gammal dam som iakttagit saker bakom sin gardin, en präst som uppför sig underligt, en hundra år gammal tidningsartikel med associationer till fallet.
När gärningsmannaprofilgruppen från Stockholm kopplas in exploderar det massmediala intresset. Till och med en Leif GW Persson-kopia, känd från tv, dyker upp.
Den lokala mordrotel delas mellan dem som vill fortsätta söka bland den dödas föga mystiska bekanta, och dem som lockas av det mer karismatiska spåret.
Alla poliserna förlänas en flyhänt tecknad porträttskiss: det här är inte den klassiska deckarens enmansutredning utan ett teamwork, och Olsson lyckas befriande nog sprida läsarens sympatier. Han skriver med en harmonisk självklarhet och omsorg om stämningar och detaljer som överträffar många storsäljare i genren.
Spänningen är det däremot si och så med, och de verkliga fallens kittling - som man ju förväntar sig av någon med Jan Olssons erfarenhet - uteblir nästan helt.
Författaren låter helt enkelt någon polis kontemplera ett par rader över ”styckmordet i Stockholm, där känslor och tillkrånglade analyser tog över förnuftet”, eller över en tvivelaktig brottsrekonstruktion. Ja herregud, som det kan gå.
Sedan lunkar det på. På den här mordroteln finns inga sekteristiska tendenser, som det talats om vad gäller Quick-utredningen. Men också en lunk kan leda käpprätt åt skogen.
