Fry plockar ner gudarna på jorden

Elegant och underhållande om grekiska myter

Publicerad 2020-12-04

Stephen Fry är skådespelare, komiker, programledare – och mycket beläst.

Vilket slags barndom Hermes, trickstern i den grekiska mytologin, hade, vet vi föga om. Men man kan ju tänka sig: ”Innan han var en kvarts timme gammal hade han krupit tvärs genom grottan under det att han gav ifrån sig kommentarer till sin förbluffade mor. […] Det makalösa barnet (som inte ens var en halvtimme gammalt) reste sig upp och kungjorde att han tänkte gå en sväng.”

Tänka sig, det är vad Stephen Fry ofta gör i sin eleganta och underhållande ”Mythos – de grekiska myterna återberättade”. Hermes pilten ställer ju till det genom att stjäla Apollons boskap, hos Fry sker detta innan han är en timme gammal: ”’Åååh!’ suckade han som förtrollad. ’Vilka fina kossa-muu!’”

Stephen Fry har många strängar på sin lyra. Som skådespelare, komiker, författare och programledare är han något av en engelsk institution. I Sverige är han förmodligen mest känd som skådespelare eller som underhållande programledare för ”QI” – det engelska programmet där förkortningen uttyds ”quite interesting”.

Som akademiker med examen från Cambridge är han också beläst. I ”Mythos” har Fry har använt sig av klassiska och moderna källor. Homeros epos, Hesiodos ”Theogonion” och ”Verk och dagar” eller Ovidius verk, främst ”Metamorfoser”, hör till de mest kända. Bland moderna verk nämner Fry bland annat Roberto Calassos utsökta ”Kadmos och Harmonias bröllopsfest”.

Återberättandet av de grekiska myterna inleddes ungefär samtidigt som den klassiska bildningen började svikta i mitten av 1800-talet. Det var då samhällsförändringarna skapade en nyfikenhet hos en framväxande borgerlighet som inte hade en akademisk utbildning. En av de titlar Fry hänvisar till står fortfarande i min bokhylla, ”Bulfinch’s Mythology” från 1881.

Antika källor som Hesiodos eller Ovidius skrev för en publik som redan kände till myterna. Läsarna, oftare åhörarna, hade inga problem att orientera sig i de ofta snabbt förbiilande allusionerna på myterna. De visste att Zeus var den molnskockande överguden eller att Philemon och Baucis belönades för sin gästfrihet av samme gud förklädd.

Att finna svenska motsvarigheter till Frys lek med moderna, mer eller mindre fåniga stilnivåer är en bedrift av, ja, olympiska mått

Guider till den ofta lite röriga mytologin ska därför inte ratas. Allra minst Frys, som är lika rolig som lärd. Han tar helt enkelt ner gudarna på jorden. Kronologin är tydliggjord genom de fyra åldrarna, från guldåldern till att människorna skapas. Den lakoniska, lätt ironiska stilen är en njutning och Molle Kanmert Sjölanders svenska översättning skulle förtjäna ett eget epos. Att finna svenska motsvarigheter till Frys lek med moderna, mer eller mindre fåniga stilnivåer är en bedrift av, ja, olympiska mått.

Ett exempel: Echo straffas av Hera eftersom hon inte skvallrar om Zeus förlustelser med en nymf. Hon förlorar talets gåva och döms till att endast upprepa andras ord – ekot. Hos Ovidius heter det i Ingvar Björkesons översättning (med de latinska namnen Juno och Jupiter för Hera och Zeus): ”ty mången gång då hon [Juno] kunnat / ertappa Jupiter medan han låg med nymfer i bergen / uppehölls hon av Echo med flit i ändlösa samtal / ända tills nymferna flytt.” Talträngd tycks Echo inte ha varit.

När Hera landar med sin vagn dragen av påfåglar kommer Frys Echo ”skuttande, bubblande av osammanhängande snatter. Det var Echo i full pratsjuk frihet … ’Å, ers höghet!’, utbrast Echo och föll på knä. ’Så lyckligt lottade vi är som får se dig här! Vilken ära! Och du kommer i vagnen och allt! Får man mata påfåglarna? Tänk att en olympisk gud är här! Jag kan inte minnas när någon olympier senast hade godheten att ta notis om oss Vilken –’”

Som en ivrig tonåring tjattrar hon på. För visst är det så att viss kännedom om de grekiska myterna, framför allt den stilistiska nivån hos Hesiodos eller Ovidius, ger en extra dimension åt Frys roande framställning. Att förena nytta med nöje – Horatius långlivade utile dulce – är just vad ”Mythos” gör. Och det är inte bara Thalia, komedins musa, utan lika mycket Clio, historiens musa, som har lånat sina konster åt Stephen Fry.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln