Sven Hedin förtrollade nationen – som Zlatan

Galjonsfiguren ägnas en ny och välvillig biografi

Niclas Vent

helskärm

Få svenskar har med sådan emfas ställt sig på fel sida av historien som Sven Hedin.

Han var på sätt och vis sin tids Zlatan Ibrahimovic, en galjonsfigur och nationalhjälte för ett land i behov av en ny identitet, som med sina bedrifter förmådde hänföra och förtrolla långt utanför Sveriges gränser.

Men hans nationalistiska svärmerier om enade folk och starka ledare fick honom att sjunka in i famnen först hos kejsar Vilhelm II, sedan hos Adolf Hitler.

Är det någonting folk vet om honom i dag är det nog just detta: Att han aldrig sviktade i sitt stöd för det nazistiska Tyskland.

Därför är det ofta kul att läsa en välvilligt inställd biografi som ”Drömmaren”. Nils Uddenberg har inte något större intresse av att positionera sig mot Sven Hedins alla uppenbara villfarelser, och skriva läsaren på näsan. Det framgår gott nog ändå att Hedins politiska kompass rör sig i det relativt snäva spannet mellan auktoritetstörstande Sverigevän och ursäktare av folkmord.

Uddenberg försöker tvärtom möta Hedin på hans egna villkor, och placera honom i hans egen värld.

Fram träder bilden av en komplex person, som med sin charm och sitt belevade sätt kunde vinna över nästan vem som helst.

Hedin föds in i en välbeställd borgerlig Stockholmsmiljö där det sena 1800-talets nationalistiska vurmande skapat fantomsmärtor över Sveriges fallna imperium och salongernas cigarrinrökta zeitgeist kräver nya sätt att manifestera Sveriges storhet.

Chansen för Sverige att ärat låta sitt namn flyga över jorden med pik och musköt är förbi – men i skuggan av de europeiska stormakternas kapplöpning om kolonier i Afrika utspelar sig en något fredligare tävling:

Den om att ”upptäcka” de sista vita fläckarna på kartorna.

Alla viktiga länder ska ha en upptäckare. Här hittar Hedin sin roll – och han spelar den till fulländning.

Mellan 1893 och 1909 gör han tre stora expeditioner till det inre av Asien. Han mäter sjödjup, antecknar avstånd och ritar kartor, men sitt avtryck gör han som äventyrare – inte vetenskapsman.

Det är inte hans modesta upptäckter som fascinerar och trollbinder omvärlden, utan strapatserna. ”Dödsmarschen” över Taklamakan-öknen i nordvästra Kina är det tydligaste exemplet, där Hedin till slut finner en oas och räddar en av sina fallna expeditionsmedlemmar genom att bära honom vatten i sin täta, svenska stövel (en historia som Uddenberg gör sannolikt är dramaturgiskt utbroderad från verkligheten).

Böckerna och föreläsningsturnéerna gör honom till kändis, och i kraft av sitt kändisskap är han under en period en ledande gestalt i den inhemska försvarsdebatten. Det är Hedin som 1914 skriver kung Gustaf V:s borggårdstal som orsakar en konstitutionell kris.

Jag tycker om Uddenbergs sätt att närma sig Hedin. Kapitlen om Hedin som historisk figur är toppen. Att tvingas följa med på den store upptäckarens resor är dock, i uppriktighetens namn, dötrist.

Kanske saknas Hedins egen dramaturgiska flärd – nu är det bara detalj på detalj om ett halvintressant skeende som trots allt inte gjort något större avtryck.

Historiens bok bläddrar raskt förbi Hedin – och det beror inte bara på hans Hitler-dyrkan.

Hans stora livsgärning är i mycket skrift i sand.

Han blir i dag inte läst som Selma Lagerlöf, bildade inte skola som Ingmar Bergman, instiftade inga priser som Alfred Nobel, gjorde inga framsteg för vetenskapen att föra vidare som Carl von Linné, grundade inga storföretag som Lars Magnus Ericsson.

Att Hedin i dag är en så obskyr figur hade sannolikt förvånat hans samtid.

I den meningen tycks hans kändisskap förvånansvärt modernt. Vi är omringade av liknande karaktärer. Och det är tillnyktrande att få ett tydligt exempel på att även sådant som berör oss så djupt, som tycks så stort och överväldigande, också ska sjunka in i glömska.

På samma sätt som journalisten Jolo förutsåg att ”generationer efter generationer” skulle läsa Sven Hedins berättelser, tror Erik Niva idag att fotbollsintresserade ”i alla tider kommer … fortsätta sjunga läktarballader om Zlatan Ibrahimović”.

Jolo hade fel förstås, Niva kommer att få det i sinom tid.

Vi behöver ibland någon som kan placera oss i världen. Hedin kunde ge en generation svenskar en pust av storhet i sin litenhet, Zlatan kunde hjälpa en annan att hantera en stundtals smärtsam övergång från folkhem till individualism.

Men har de burit något som kan föras vidare?

Som för Ozymandias fallna staty i Shelleys dikt är det som sträcker ut sig runt deras fötter bara ökensanden.