Med Höökblick

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-28

Pia Bergström om en förhäxande biografi

”Vi blev kompisar. På sätt och vis. Hon var den enda kvinna i mitt yrke som brydde sig om mig. Jag tyckte hon utstrålade en sån värme. När hon dog förstod jag att jag inte vetat mycket om henne.”

Ett halvsekel senare har Annette Kullenberg tagit reda på allt hon inte vågade fråga om när hon umgicks med den omsusade och eleganta journalistkollegan Marianne Höök några år på sextiotalet. De fikade ihop på Bergs konditori eller gick på bio men talade aldrig om privata problem. Kullenberg fick följa med hem till Hööks och regissörens Torgny Wickmans gästfria hus på Blockhusudden och parta med Aftonbladets Karl Vennberg, Allan Fagerström och Axel Liffner och med socialdemokratiska partiets ledarskikt. Hon fick till och med en sexuell invit av den tjugo år äldre Höök som aldrig sa ett ord om sina två barn som var ungefär jämnåriga med tjugoåriga Annette.

I sin mycket personliga biografi, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, har Annette Kullenberg grävt djupt i Hööks förflutna, i hennes sorger och promiskuösa sexliv. Hon har haft tillgång till anteckningar, dagböcker, brev och opublicerade texter och har intervjuat barn och exmakars senare fruar.

Marianne Höök dök upp ”från ingenstans” i femtiotalets medievärld. Hon började skriva om mode och inredning i damtidningar, sedan om film, en kvinna med många talanger som snart skrev kritiskt om snobberi i Svenska Dagbladet samtidigt som hon lät sy upp sina egna kläder på NK:s Franska. Hon skilde sig från sin småstadslöjtnant 1947, gifte sig med en filmregissör och sedan med en stilig ambassadör i shahens Iran, skrev kvicka kåserier i den överklassiga Vecko­journalen, resereportage om Sovjet och Kina i kooperationens Vi, gjorde radioprogram och pjäser, skrev en bok om Ingmar Bergman. Hon var filmstjärnevacker med vita solglasögon, Dior och Courrege.

Det här är precis innan vänstervågen, feminismen och den sexuella frigörelsen förändrade om inte världen så i alla fall attityder och klädkoder. Marianne Höök var perceptiv och ”radikaliserades”. Hon kastade sig in i sosseriet (även i Palmes famn, antyder Kullenberg) och fick skriva signerad åsiktsspalt på Aftonbladets ledarsida. Det var hon själv som ringde upp erbjöd sig.

En fantastisk karriär av en frånskild småstadskvinna utan universitetsutbildning. Man kan tycka att hon fått allt hon velat ha. Ändå dör hon ensam, bara 51, av en överdos sömnmedel i sin lilla skrivarlya vid Vita Bergen april 1970.

Kullenbergs bok är förhäxande, svår att släppa. Marianne Höök är förstås en fascinerande person, men det är också Kullenbergs infamt skickliga sätt att fånga henne, lite skenbart pladdrigt levandegör hon möten, miljöer, detaljer, och så, pang, kommer hennes exakta kommentar, som när en smeksam katt plötsligt visar att den är ett rovdjur. Strukturen må vara något improviserad, omtagningar vittnar om att hon arbetat länge med projektet. Men det finns element av uppgörelse, avund och rivalitet mellan den döda journalisten och hennes biograf som binder ihop och höjer temperaturen.

Det är ingen vänbok. Kullenberg verkar drivas av en ganska hjärtlös iver att komma åt gåtan Marianne Höök. Avslöja hennes mörka och dolda hemligheter. Jag tror att det är just lystnaden efter det mindre trevliga, säg skandalösa, som gör boken så spännande och läsvärd. Nosandet i trosorna. Man blir ju faktiskt erbjuden att tolka det hon hittar fritt.

Hennes spekulation om ”orsaken” till Hööks inre plågor finner jag ytterst tveksam. Att morfadern, kommunalpamp och grundare av Betelsamfundet i Sunne skulle ha förgripigt sig på henne som liten flicka. Indiciet är att han beskrivs ”erotiskt” i en radiotext om barndomsminnen som Kullenberg hittat.

Biografier är kannibaliska. Men om Kullenberg läst in sig på den psykologiska vetenskapen hade hon kunnat hitta bättre teoretiska redskap. Yrsa Stenius gjorde intelligenta kopplingar mellan kreativitet och ärelystnad genom att använda begreppet narcissism i Makten och kvinnligheten (2003). Och något bipolärt (starkt ärftligt) vore väl en rimligare förklaring till Hööks lyskraft och briljans växlande med depressionsperioder och ångest, efter flera självmordsförsök och elbehandlingar måste hon väl ha haft en journal? Modern som hängde sig på järnvägshotellet i Kil när dottern bara var 6 mån hade väl knappast en existentiell kris?

Nu när skamstämpeln på psykisk sårbarhet och olika neuropsykiatriska besvär äntligen börjar lossna kunde Kullenberg ha fört in det ljuset i stället för att krydda med prästincest.

Det vassaste med Kullenbergs bok är i stället iakttagelserna av hur målmedvetet den begåvade Höök tog sig uppåt, både socialt och karriärmässigt. Kameleontisk, kallar Kullenberg henne så här långt efteråt. Hon minns värmen och charmen men ser nu den hänsynslösa strebern Höök som inte riktigt brydde sig om (eller inte fattade?) skillnaden mellan höger och vänster, sanning och diplomati, journalistik och marknadsföring. Och som inte bekymrar sig om den roll hon spelar – eller tjänar – på det diffusa fältet mellan makt och media. Bara det gynnade henne själv.

Då är vi inte i en annan tid utan i vår. Visst är det lite tidigt sextiotal i luften, inte bara i Mad Men, klädmode och heminredning? Men vem man tjänar är ju en fråga som numera är lika död som Marianne Höök.

Pia Bergström

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.