Allt ljus på de osynliga

Det är dags att skärpa sig när man läser Sami Said

Jenny Högström

Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Människan är den vackraste staden börjar således in medias res. Ingen kontextualisering, utan smack, rätt in i skeendet bara. Var, hur, vem, vad och varför får läsaren räkna ut allt eftersom. Men redan tidigt får vi veta att romanens jagberättare och otvetydige antihjälte heter San Francisco, att han är pank och att han just blivit utkastad från sin lägenhet någonstans i norra Europa.

Av detta skulle man ju kunna bli bedrövad, men icke: ”Hela universum frågade sig när jag skulle komma på besök. Jag var tillbaka där jag började, en av vindens folk igen.”

Att vandra, i tanken såväl som i rummet, tycks vara en av San Franciscos starkare sidor. Och han må vara en flykting från Afrikas horn, men formulerar sin nomadiska existens, sin utsatthet och misär i termer av frihet och av att vara en upptäcktsresande.

Så, vad gör man när man inte har något hem, några pengar eller någon familj? Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån. Sedan går han till Western union, väntar och hoppas på det bästa. Där står andra människor som ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (inte ”hemlandet” som man ofta hör folk säga) – och scenen som utspelar sig där inne är minst en novell, kanske en egen roman. På Western union uppenbarar sig en parallell, global ekonomi.

I romanen finns det ”inhemska” eller ”infödda” och så finns de ”uthemska” eller ”irreguljära” till vilka han själv räknas. Detsamma gäller de vänner som han söker upp eller finner på vägen, som alla har sitt sätt att deala med detta irreguljära tillstånd och samtidigt med sin historia. Sina krig.

Man kan vara ständigt på sin vakt, som Isol.

Man kan byta namn för att tvätta bort något av sitt ursprung, som killarna på Tinder som kallar sig Musse eller Hasse. Här är det Richard, före detta Hussein. Hans devis: ”Ni är här nu. Lär er språket. Lägg kundpinnen på bandet. Det är inte komplicerat. Ge upp era traditioner.” Man kan gifta sig till ett uppehållstillstånd, som massajen Mani. Med var går gränsen mellan anpassning och självutplåning?

”Var och en har sin kamp och min är att leva”, konstaterar San Francisco lakoniskt.

Inga länder eller städer i romanen är alltså namngivna – och denna suddighet blir som en spegelbild av livet som osynlig, papperslös där till och med en akut operation måste ske i hemlighet. Som sista nordeuropeiska anhalt anar jag dock ett Malmö som har mycket gemensamt med Andrzej Tichys Eländet, också i språklig bemärkelse. Och Saids prosa är lika stream of conciousness-impressionistisk som den är animistisk: här har vi ”ett hus med biverkningar”, en stad ”som tar tillbaka sin inbjudan”, och så vidare. För hur jävla eländig tillvaron än verkar har berättarjaget alltid tillgång till sin egen snöiga hjärna.

I romanens tredje del har han med hjälp av asylrättsaktivister lyckats ta sig ut ur ett stängt Nordeuropa, och hamnat på en ö i Atlanten där närvaron av såväl fascister som antifascister är påtaglig. Här finns ett ghetto för flyktingar, här är kriget fortfarande närvarande. Själv blir han inneboende hos Madam med ett bedagat palats och en förfallen park. Men är han hjälpreda eller snarare betjänt? San Francisco provar hennes döde mans kostym och ”som på en slavauktion svassade jag över mattscenen”.

Även Madam kämpar med sitt förflutna. ”Varje ställe har ju sina krig att upptas av”, konstaterar San Francisco.

På ön stöter San Francisco på sin gamle bundsförvant och reskamrat Yei. Hans Sancho Panza – eller om det är tvärtom. Naturligtvis hamnar de i klistret än en gång.

”Fri, vad är det?” frågar någon. Människan är den vackraste staden är en roman som gör de osynliga till subjekt och från denna position inventerar förnedringen, paranoian, självhatet, skräcken, men också – precis som romantiteln avslöjar – hoppet, hur fåfängt det än må vara.

San Franciscos totala brist på självömkan gör att jag läser denna mörka skröna med ett leende på läpparna. Till sin hjälp har han ett språk som är alldeles självlysande.