Kvinnorna går ut på stan och hämnas

Publicerad 2015-06-09

Maria Sveland sätter finget på samtiden men pekar alltför tydligt

Maria Sveland (född 1974). Foto: Elis Hoffman

Maria Sveland har en förmåga att sätta fingret på saker och ting. Därför förvandlades titeln på debutromanen Bitterfittan från 2007 snabbt till ett begrepp. Detsamma gäller för antologin Happy happy, om den, tja, lyckliga skilsmässan. Vintern 2012 skrev Sveland en uppmärksammad text i DN om att vara politiskt deprimerad: en rent fysisk reaktion på den rasism och antifeminism som går i högerextremismens spår. Jag skulle vilja påstå att det är just detta tillstånd som hon gestaltar i den nya idéromanen Befrielsen.

Förlagd till ett samtida men fiktivt Örebro korsklipps här fyra kvinnors historier. Det är Cecilia, som förnedrande nog flyttat hem från Stockholm för ett vik på lokaltidningen, hennes mamma Marianne, som arbetar som vårdbiträde på ett äldreboende, kollegan Helena som är jämnårig med dottern, men till skillnad från henne aldrig lämnat stan, samt polisen Kajsa, som arbetar på fallet med en serievåldtäktsman vars brutalitet är av sällan skådat slag.

Alla lider de i olika grad av tryck över bröstet, yrsel, illamående, andnöd, panik, eksem, värk eller utmattning - hysteriska symptom, skulle det väl ha kallats förr. Politisk depression, tänker jag med Sveland.

Det är fyra helt vanliga kvinnor som motarbetas, nedvärderas, osynliggörs, förlöjligas - av sig själva, av sina chefer och kolleger, av sina partners eller barn för att de är kvinnor.

De har mer eller mindre kassa, ojämställda relationer med män och sexuellt är de oförlösta.

De finner sig. Eller, de har iallafall funnit sig. Men när serievåldtäktsmannen börjar härja i Örebro är det som att bägaren rinner över. Det sexuella våldet och den paranoia det producerar, det krig mellan könen som utspelar sig med deras kroppar som slagfält - allt blir plötsligt smärtsamt tydligt.

Och den paranoia som Sveland beskriver, som breder ut sig över staden och osäkrar det offentliga rummet, en paranoia som varje kvinna känner till, lyckas hon också överföra på läsningen.

Vad är det då för befrielse det är frågan om? Hämnd, naturligtvis. Hämnd, ljuva hämnd.

Tänk filmgenren rape and revenge, med Kill Bill som samtida uppföljare. Tänk Lisbeth Salander, tänk Philomela och hennes syster Procnes hämnd i den grekiska mytologin. Tänk SCUM manifest och Valerie Solanas.

Det är alltså knappast någon slump att ledaren för den grupp som Helena träffar, och som kallar sig Kvinnornas befrielsefront, heter Valerie i förnamn. Fronten inleder en aktion som går ut på att misshandla slumpmässigt utvalda män på väg hem från krogen, till dess att polisen ser till att gripa våldtäktsmannen.

Metoden är uppenbar: här exponeras plötsligt män för samma hot som kvinnorna, nämligen att övergrepp kan drabba vem som helst som inte passar sig.

För den närsynte/känslige läsaren har dock Maria Sveland försett sin roman med en triggervarning: Kvinnornas befrielsefront är uppdiktad.

Å andra sidan, påpekar Sveland, ska det verkligen vara så provocerande att några kvinnor vill slå tillbaka medan det sexuella våldet tillåts fortsätta och används som ett vapen eller underliggande hot för att hålla kvinnor tillbaka? Vad är det som är mest upprörande, liksom?

Med hjälp av otaliga dialoger och emblematiska situationer låter sedan Sveland sina romankaraktärer stöta och blöta detta ämne. Hos Kvinnornas befrielsefront får sig läsaren regelrätta föreläsningar till livs om allt från sexuellt våld till den kvinnliga orgasmens emancipatoriska potential - och förutom att man blir skriven på näsan blir det ibland mer än lovligt stolpigt.

För även om Sveland alltså besitter förmågan att sätta fingret på saker och ting låter hon alltför ofta idén gå före formen.

Och hennes svaghet för karikatyrartade karaktärer av typen frigjorda kvinnor med kort spretigt hår, hest skratt och klirrande armband får mig att skruva på mig rejält.

Befrielsen hade med andra ord vunnit på en jäkligt sträng redaktör.

Nu är det i stället en roman som förvisso kommer att fungera som debattunderlag - men som knappast fungerar estetiskt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln