Visklek som ekar av Fröding
Publicerad 2015-02-27
Båda stora och små ambitioner av Linus Gårdfeldt
Omslaget till Linus Gårdfeldts tredje diktsamling Lys med apan visar en sorts byggsats till ett hus med lösa delar. Själv hade jag nog hellre valt en gammal polaroid: någonting på en gång suddigt och organiskt.
Av någon anledning saknar svenska diktsamlingar ofta nästan all form av presentation av själva texten. Lysande undantag är OEI editör med sina högkvalitativa efterord och 10-tal bok. Jag har aldrig fått någon förklaring till varför dessa kontextualiseringar saknas och kan bara dra slutsatsen att man vill dumpa poesin i något slags tolkningsfritt rum där läsaren förmodas möta dikten utan förutfattade meningar. Men tänk om poesiläsaren skulle behöva
lite hjälp på traven?
I stället sitter jag här och läser Linus Gårdfeldts bok och försöker pejla in vad det rör sig om. Lys med apan har sju avdelningar, utan versaler och med kommatecken som enda skiljetecken. I första delen kretsar det kring den mystiska ”lådan”, i den sista har det blivit till ”lådorna” som fylls med olika grejer och bärs ut.
Både berättarjag och -vi halkar in i dikten först så småningom, det bärande momentet tycks snarare vara allitterationer samt omtagningar av vissa ord: rytm och ljudlighet går främst. Ord paras ihop på olika sätt: det är ”fettet och frånvaron”, ”bröstbenet och solskenet”, ”tunnlarna innanför tinningarna”, ”kontakter, knappar” och så vidare. Objektorienterat.
Och liksom med Gårdfeldts förra bok Gråbergsång, ekar det av Fröding också här. Poetens prövande av orden likställs efter hand med barnets språkinlärning. Parallellt framträder en reflektion kring evolutionen (det är där apan kommer in), minnet, historien och naturen, till exempel i termer av ”kretslopp” eller ”fotosyntes”.
Gårdfeldts dikter läser jag som försök att peka på diktens plats i detta kretslopp: ”att vara där, att stanna där, i det som är nära // i det bultande, virvlande, när det vrider sig”.
Storvulna ambitioner – och samtidigt väldigt små.
Synd bara att hans visklek aldrig riktigt drabbar.
