Nej, det är inte möjligt att slå sig fri
Ragnar Strömberg läser Silvia Avallones starka klasskildring
Uppdaterad 2019-10-25 | Publicerad 2019-10-24
För de unga i Silvia Avallones rundmålningar av Norditaliens nedslitna städer och förorter med sina hyreskaserner och igenbommade butiker är utgångsvillkoret att framtiden är förbi.
Så utgör den enda strimman av hopp om ett värde och en identitet för Anna och Francesca, de trettonåriga bästisarna i Avallones vidunderliga debutroman Stål, när de brådmognar till unga kvinnor i hettan från solen och stålverket i den toskanska kuststaden Piombino, deras skönhet.
Precis som deras redan förbrukade olyckssystrar med sina skrikande ungar och nollställda ansikten gjorde för bara några somrar sedan, vill de känna männens blickar följa dem när de virvlar omkring på stranden och tjutande rusar hand i hand ut i havet, med Elba, de rikas lycksaliga ö som en hägring därute.
Också för Marina Bellezza, den tjugoåriga huvudpersonen i Avallones andra roman med samma namn, är skönheten och sångrösten den genetiska vinstlott som kan fixa till den livsnödvändiga metamorfosen till projektionsyta för miljoner akterseglade och förbittrade män.
Men medan Stål fick ett närmast extatiskt kritiskt mottagande här hemma, så blev Marina Bellezza på sina håll hudflängd för Avallones detaljerade beskrivningar av Marinas yttre företräden.
Visst och sant saknar Marina Bellezza debutromanens existentiella och samhällskritiska laddning, men i Stål genererar erotiseringen av världen, av kroppar och stålverkets maskiner, ett än mer stegrat bildspråk.
För Adele Casadio, huvudpersonen i Avallones tredje roman, Där livet är fullkomligt, som nu föreligger på svenska i mästerligt valörrik språkdräkt av Johanna Hedenberg, är det inte skönheten utan i stället fertiliteten som utgör chansen att få ett värde i omvärldens ögon.
Romanen skildrar nio månader i Adeles liv i Labriola, en förort till det välmående Bologna, från när hon blir gravid med langaren Manuel – som Adeles lillasyster Jessica konstaterar är för snygg och för farlig och för mycket för Adele – till det mirakel som är barnets födelse.
Bara femtio minuter bort med buss är Bologna en annan planet, för i det Italien Avallone frambesvärjer med sin samtidigt muskulösa och gråmelerade prosa har klassklyftorna blivit förkastningssprickor och förlusten av framtiden dränerat också nuet på verklighet.
Därborta, bland portikerna och galleriorna, framlever akademikerparet Dora och Fabio sina liv i frustration över att hormonbehandlingarna och kurerna för att få barn skiter sig.
Förbindelselänken mellan dessa båda världar är Zeno, den begåvade ynglingen från Labriola med författardrömmar, stipendiat vid Bolognas mest ansedda gymnasium och sin lärarinna Doras favorit.
Avallone korsklipper mellan Adeles vånda inför om hon ska behålla barnet eller göra abort eller adoptera bort det, och Doras ursinniga, förtvivlade hat mot alla de andra, de med sina svällande magar som blivit på smällen efter ett enda ligg.
Har jag någon invändning på den här punkten så är det att Avallone städar av sin tålmodigt och känsligt uppbyggda skildring av Doras dilemma alltför brådstörtat med adoption som quick fix för att ta sig ur den biologiska återvändsgränden.
Är det då möjligt att göra sig fri från villkoren, lämna sin klass, sin värld?
Silvia Avallones svar är ett entydigt nej – men att berätta om det, att berätta om drömmen att slå sig fri är inte bara möjligt, det är konstens förpliktelse att överskrida verkligheten utan att överge den.
