Mål av största vikt
Petter Lindgren om boken som fetvarnar för att äta ensam – och vad det betyder för en poet
Publicerad 2017-04-09
Det där med att man som gäst hemma hos en kompis var hänvisad till att sitta på dennes rum och bläddra i en 47:an Löken medan kompisen käkade middag med sina föräldrar, det verkar vara en sedvänja på utdöende.
Åtminstone om man får tro matskribenten Mats-Eric Nilsson som i sin senaste kapitelbok för gastronomiskt intresserade, Måltidens magi – om matbordets hotade gemenskap, till och med välkomnar denna attitydförändring i folkdjupet.
Jag tycker det är synd jag, för just den där stunden av ensamhet hade trots allt åtskilligt att erbjuda av både närvaro och kontemplation, eller av det där som numera brukar kallas för mindfullness. Medan kompisen åt kunde jag ostört gotta mig i hens väsen, som tycktes mig mera synligt nu när hen själv inte var där och störde. Jag kunde rota omkring i skrivbordslådorna eller leta efter snorkråkor under sängen. Vad är väl en människa mer än en lukt och en hoper tillhörigheter?
En liknande frid erfar jag numera blott vid de sällsynta tillfällen då jag drar mig undan för världen för att skriva poesi. Inte vill jag då slösa bort min surt förvärvade tid på att laga mat och sån skit.
I brist på den där sortens tubfoder som Christer Fuglesang och hans kolleger trycker i sig under färd laddar jag därför upp med jordiska motsvarigheter som falukorv, ägg, knäcke, folköl; produkter som dessutom har den fördelen att de kan varieras på en myriad olika vis, stekt falukorv och dito ägg, kall falukorv på knäcke, kokt ägg på knäcke, och så vidare. Fort som sjutton fixar jag till en halvhyfsad nattvard för den egna kroppshyddan, och kanske finns till och med lite gammal Aromat i nåt skåp, att förhöja upplevelsen med.
Aromat är inte Mats-Eric Nilssons favoritkrydda, om man säger så. Inte heller har han mycket till övers för så dylikt ätande on the go, vanligt inte bara bland lyriker och rymdfarare utan också, berättar Nilsson, bland riskkapitalister och programmerare i Silicon Valley:
I USA talar man om den nya betande människan, i motsats till den som tidigare har ätit ett antal väldefinierade mål på bestämda tider. Och detta bete utgörs förstås inte av saftig grönska utan av livsmedelsindustrins ständigt växande arsenal av snacks, ett begrepp som på svenska låter väl snävt eftersom det lätt kan associeras med energifattiga cocktailpinnar. I själva verket står det för ett stadigt växande sortiment av fabrikstillverkade mellanmål, exempelvis Procordias Risifrutti eller Kellogs omstöpta frukostflingor, så kallade Ksnacks, som man kan njuta av i farten.
O, vi ömkansvärda snaskare i dödens persiennbleka sken!
Nu är ”Måltidens magi” förstås ingen E-nummerskräckis som exempelvis Nilssons två föregående böcker Den hemlige kocken och Döden i grytan (Ordfront, 2007 respektive 2010), utan koncentrerar sig mer på ätandet i sig, eller betandet då.
Alltmera sällan sitter vi ner och äter, och alltmera sällan gör vi det tillsammans, konstaterar Nilsson. Det är dumt, menar han, eftersom vi på grund av detta oskick inte bara riskerar att bli asociala utan också tjocka. Se bara på Brasilien!
Av Brasiliens befolkning är mer än hälften överviktig, och landet har under 2000-talet klättrat snabbt i fetmans elitserie som toppas av bland andra USA och Mexiko. Detta trots att brassarna verkligen minskat sitt sammanlagda intag av förmenta klusterbomber som matolja och socker. Estranho!
När några forskare vid universitetet i São Paulo började rota i mysteriet visade det sig att också konsumtionen av de kolhydratrika livsmedlen ris och bönor var på tydlig nedgång. Forskargruppen förstod att de kommit något viktigt på spåren, inte minst som bönor och ris är stapelvaror i det brasilianska köket. Slutsatsen blev att befolkningen i allt större utsträckning börjat lita till butikernas och snabbmatskedjornas hel- och halvfabrikat, i stället för att laga egen mat.
Undersökningen blev startpunkten för ett tvärvetenskapligt och framgångsrikt folkbildningsprojekt som 2014 utmynnade i ett dokument vars andemening kan sammanfattas med: Ät riktig mat lagad av traditionella råvaror, tillsammans med andra människor.
En uppmaning ganska långt från det svenska Livsmedelsverkets mer funkisbetonade kostråd således, inte minst som den också tar fasta på den gemensamma måltidens symboliska och känslomässiga värden. Enligt brasilianarna (och Nilsson) påverkar sammanhanget, hur vi äter, med vilka vi äter, såväl matsmältningen som näringsintaget. Exempelvis tenderar vi att tugga maten mer, och att äta långsammare och mer lagom, när vi har sällskap. På sikt blir vi inte bara deffade som elborrar, utan också mer harmoniska.
Ensambetande lyriker kan ändå glädja sig åt undersökningen, eftersom den också visar att det faktiskt är den fattigare delen av den brasilianska befolkningen som äter nyttigast och mest traditionellt. Och den som umgås med goda tankar will never walk alone, eller hur det nu var Platon sa.
Att äta kallskuren och prosaisk falukorv på solokvist är väl inte direkt hälsovådligt, och rent av en smula traditionellt. Med lite knäcke som komplement har lyrikern också lämnat kostcirkelns utmarker bakom sig, och föröver ser hen den sönderprocessade skräpmatens djupa natt skrida mot det helriktiga näringsintagets morgonrodnad.
Hälsosam mat består i praktiken av ett oändligt antal kombinationer av livsmedel, menar de brasilianska forskarna.
Så sant som det är sagt.
