Kärleksfull hyllning till Hasse Alfredson
Carsten Palmær inspireras av Kalle Linds biografi – men ibland är den lite väl andaktsfullt
Uppdaterad 2020-09-16 | Publicerad 2019-11-01
Tillsammans utgör Hasse Alfredson och Tage Danielsson ett humoristiskt nationalmonument med samma tyngd som Esaias Tegnér eller Astrid Lindgren. Kalle Lind är inte den ende som gett sig på att skildra deras epok. Men, påpekar han, han är den förste som koncentrerar sig på Hans Folke Alfredson från Helsingborg, född 1931, död 2017.
Jag trodde att jag hade hyfsad koll på Alfredson. Honom har jag ju följt ända sedan Martin Ljungs Fingal Olsson 1959 – ja, egentligen ända sedan Lundaspexet Djingis Khan fem år tidigare (Alfredson var den anonyme författaren till visan som börjar ”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja…”). Jag har sett Gröna hund och Gula hund på tv, hört Lådan på vinylskiva, sett Den enfaldige mördaren på bio och suttit av det mesta han gjort på scen. Inbillade jag mig.
Men Är du vaken, Jöns? Lille Ronny? Familjen Schedblad? Nilsson + Olsson eller Lämmeleffekten? Ingen aning.
Hans Alfredson var oerhört produktiv. Han skrev – revyer, pjäser, romaner, melodramer, thrillers och poesi – komponerade, regisserade, illustrerade, skådespelade och skapade scenografi och kostym. Det förefaller som om han kunde allt. Utom att ta kritik.
När tidningarna skällde – de gjorde faktiskt det ibland – reagerade han med en försmådd älskares sårade ursinne. Många av oss som fått dåliga recensioner efter en premiär vet hur det känns: Man står och sjunger, så gott man kan, en serenad nedanför sin älskades balkong när en fullkomligt ovidkommande granne öppnar fönstret och häller en potta med kallt piss över en.
De flesta ruskar på huvudet och vänjer sig, men det verkar inte Alfredson ha förmått. Han förblev fantasifull, barnslig och ömhudad. Och inuti honom växte ett mörker som stod i proportion till all uppsluppenhet, värme och gemyt som han spred omkring sig.
De hade en, fortfarande oöverträffad, förmåga att förena politisk skärpa med värme och älskvärt trams
Av det som Hasse och Tage gjorde tillsammans på scen ligger det mesta i dag ute på SVT:s ”Öppet arkiv” – från 1962 års Gröna Hund till Under dubbelgöken 1979. Både Hasse och Tage hade varit framgångsrika radioproducenter innan de startade eget. De visste hur man nådde massorna. När deras föreställningar var slutspelade på scen visades de på tv:s enda kanal och vitsarna blev omedelbart bevingade ord på skolgårdar, arbetsplatser och ölkaféer.
De hade en, fortfarande oöverträffad, förmåga att förena politisk skärpa med värme och älskvärt trams. Hasse och Tage var ofta ojämna, men bristen på polerad smartness gjorde dem ännu mera mänskliga och sympatiska. Människorna i salongen kände att artisterna ville dem väl och känslorna var besvarade.
Bäst är Hasse och Tage i de små föreställningarna: Lådan, 88-öresrevyn och den lysande Under dubbelgöken. De var tätare än de stora showerna. Fast dem älskade man ju också. Revyn har nämligen en speciell egenskap: delarna är större än helheten. Åskådarna glömmer snabbt de överarbetade longörerna och minns de roliga numren och alla de fantastiska artisterna: Birgitta Andersson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Gals and Pals.
Både Alfredson och Danielsson gjorde långfilm vid sidan av sitt samarbete. Bland annat stod Alfredson för manus och regi till mästerverket Den enfaldige mördaren från 1982. Men när Vargens tid gjorde fiasko 1988 la han av.
Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson är en hyllning från en skånsk arbetsmyra till en annan. Bland mycket annat är ju Lind kunnig och slagfärdig värd för den oumbärliga Sveriges radio-podden Snedtänkt. Där ägnar han sig gärna ömt och respektlöst åt forna tiders svenska underhållare.
Hasse Alfredson närmar han sig däremot med andakt, lojalitet och diskretion. Den som önskar sig snaskiga avslöjanden om privatlivet (vilket Alfredson själv antagligen skulle ha gjort) kommer att bli besviken. Det kan ju i och för sig bero på att det inte finns mycket att avslöja. Eller på att Alfredsons närmaste inte gärna släpper närgångna levnadstecknare inpå livet.
Han som förmådde trollbinda en Lundapublik med ett tolv minuter långt tal på latin och charmade råbarkade feminister med svinaktiga och poänglösa fräckisar
Det är kärleksfullt skrivet och ändå lite distanserat. Lind försöker sällan tävla med Alfredsons formuleringsförmåga (när han någon gång gör det blir resultatet bra). Men jag tycker att författaren har suttit med näsan lite för djupt i pressklippspärmarna. Tidningskritiken – och Linds polemik mot den – får ett utrymme som den inte förtjänar.
Men låt oss inte vara småaktiga. Att på drygt 600 sidor få följa den rastlöse Alfredson som inte kunde låta bli att göra ett litet konstverk av allting han rörde är inspirerande. Han som förmådde trollbinda en Lundapublik med ett tolv minuter långt tal på latin och charmade råbarkade feminister med svinaktiga och poänglösa fräckisar.
Och – inte minst – hans och Tages förmåga att av det korta livet göra en lång och fantasifull fest.
”Du blir en annan människa när du är med dem. Lyckligare”, sa Ernst-Hugo Järegård till Lena Nyman när hon tvekade om att hoppa av Dramaten för ett gig hos Hasse och Tage.
Och lyckligare var vi många som blev.
<div data-tipser-pid="5f1038599c4ead0001f57f09" data-tipser-view="compact"></div>
