Ung och kåt – och arg

Jenny Högström

40 kvinnor vittnar om sitt sexliv i Sexjournalen

helskärm

”När jag var femton ville jag ligga med hela världen.” Så börjar Sexjournalen, en antologi med fyrtio korta sexuella vittnesmål från lika många unga svenska kvinnor. Och är det något som är vägledande i denna lilla informations- och inspirationsbok så är det lusten. Lusten – men parallellt med denna, frustrationen över att ständigt bli bedömd efter densamma.

Som redaktörerna Elina Pahnke och Karolina Hansson skriver i förordet (som av oklar anledning går under rubriken ”manifest”, men ett förord är det, varken mer eller mindre): ”Vi får höra att vi är horor när vi ligger. Vi får höra att vi är tråkiga och pryda om vi låter bli.”

Hora eller madonna: damned if you do, damned if you don’t. Kärt fenomen har många namn.

Men hur förhålla sig till sin egen sexualitet, till sitt eget intill förbannelse förtigna kön, denna härliga och mystiska ansamling av hudveck, slemhinnor, svällkroppar, känselkroppar (wohooo), muskler, livmoder etc – när det redan finns en manlig fantasi att leva upp till, en manlig blick som är internaliserad i den egna kroppen?

Hur förhålla sig till dessa hål som till varje pris ska fyllas, för att tala med Joe i Lars von Triers film Nymphomaniac, en manlig och neurotisk fantasi om något?

Redaktörerna ställde sitt hopp till litteraturen, de ställde sitt hopp till skolans sexualkunskap. De kammade noll.

Att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan i mångt och mycket fortfarande i så hög grad är beroende av en ambitiös lärare för att tala om sex i termer av något annat än reproduktion, preventivmedel och skydd mot könssjukdomar är ingen jätteöverraskning. Om än super­tragiskt. Sexjournalen är med andra ord tänkt som ett komplement till denna öronbedövande tystnad från vuxenvärldens sida, för att ge röst åt kvinnors lust och sexualitet.

Så, vad händer då? Vad är det Amanda, Lisa, Eleonore, Alex, Liuba och de andra har att berätta som tidigare varit förbehållet den innersta kretsen? Här händer en hel del, kan man säga. Här talar de fanatiska onanisterna, här talar de asexuella, här talar de knullsjuka brudarna, de okåta brudarna, de som aldrig fick orgasm, de som blev av med oskulden sent, de som fick en sexuell uppenbarelse, de som inte fick det alls.

Här talar romantikerna och bitterfittorna, här berättas det om det lyckade kvart-i-tre-ragget, relationssexet som gick från att vara innerligt och intensivt till slentrian, om casual sex, gruppsex, sex i tält, sex med mens, bdsm-sex, vibratororgasmer etc: här finns något för alla.  

Gemensamt för flera av texterna är hävdelsebehovet. Raseriet och revanschismen, som väl är upprinnelsen till hela boken. Många av skribenterna är förbannade för att de inte blir sedda som sexuella varelser, varelser som dessutom har lika stor rätt att få komma som mannen (i de fall det är snubbar det handlar om).

Men eller hur! Klitoris liksom, ska det vara så jäkla komplicerat? Just go there!

Så blandas högt med lågt, skira små brev från ett jag till ett du med regelrätta fontänorgasmer. Infallsvinklarna är lika många som frustrationen är hög: Varför får vi inte vara som vi är, ha sex på våra villkor?

Och jag vill inte påstå att det är njutbar läsning hela vägen igenom. Eller att jag blir särskilt kåt på kuppen. Men jag blir allt lite glad.

Vi måste höja våra röster för att höras, lyder orden i den gamla feministiska kampsången.

Och så är det ju fortfarande.

Men bara en grej: när bokens redaktörer beklagar sig över att ”den feministiska litteraturen i våra bokhyllor var skriven av genusvetare”, och att den därmed inte skulle tala till dem – så undrar jag vad det är för böcker de menar, och indirekt vänder sig mot. 

I Sverige har vi Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, som bistår med massor av gediget normkritiskt undervisningsmaterial för allt från sfi-elever till förskoleklasser. Det finns material om porr och om internet, om normer och relationer. I detta nu håller styrdokument för sex- och samlevnadsundervisning i särskolan på att färdigställas.

Sex är onekligen föremål för ett pågående offentligt samtal, oavsett om man kallar sig genusvetare, aktivist, feminist eller något helt annat. Vilket naturligtvis är en av anledningarna till att den här boken alls har sett dagens ljus.    

Så glappet är uppenbarligen i själva undervisningen, i skolorna.

Det som Sexjournalen och dess 40 unga kvinnliga skribenter kan bidra med på sitt eget spretiga, opretentiösa och ibland lätt dampiga vis är alltså underlag för samtal.

Får jag våga hoppas att nästa generation inte ska behöva vara riktigt lika förbannad och frustrerad?