På jakt efter livet som gick
Pia Bergström uppskattar det råa och sorglustiga i Cecilia Davidssons nya roman Detta ska passera
Publicerad 2018-05-08
”This too shall pass”. En tusenårig sufi-fras som kan vara en tröstformel i jävligheter men också svindla till som en dov varning i livets bästa stunder.
Cecilia Davidssons senaste roman Detta ska passera, är mer konventionell och mindre humoristisk än hennes tidigare vuxenböcker och avhandlar, inte förvånande, medelåldern. Den långa nerförsträckan efter att livet peakat. Efter skilsmässan, efter att drömvillan sålts och den delade vårdnadens barnsaknad och skuldkänslor blivit existentiell vardagskost.
Jaget Sara försöker skapa ett eget livsrum, ett eget sätt att vara, försöker förstå varför det blev som det blev, varför hon inte var lycklig med den rike, karismatiske affärsstrategen Marcus vars kropp hon passade så bra ihop med och som hon fortfarande ligger med när hans yngre flickvänner inte ser. Han som grät hejdlöst när hon på bröllopet på Arholma sjöng en sång till honom som hon komponerat själv.
Davidsson är en ”riktig” författare, hon intellektualiserar inte utan gestaltar, låter den lätt sarkastiska, lite aviga Sara bli levande genom de skarpt fångade, ofta lite komiska scenerna från olika perioder i hennes liv. Efter hand kommer man närmare ilskan, oförsonligheten, men aldrig helt. Saras perspektiv och ton påminner i och för sig om den unga landsbygdsfödda huvudpersonen i den betydligt ljusare och roligare romanen Det man har och det man drömmer om (2011). Och den romanens jagande och svärdssamlande Stockholmskärlek Boris har likheter med denna romans dominante och självklare Marcus, särskilt avgrunden mellan parterna vad gäller klass och barndomsupplevelser.
Man skulle kunna läsa Detta ska passera som del två i en romanserie om hur mycket tidens drömmar och idealbilder styr oss, även inne i de privataste försöken att förverkliga kärlek.
En av de vanligaste föreställningarna i vår tid är att barndomen och uppväxten avgör vem man är och vem man blir. Så när Sara grubblar över sin medelålders trotsiga ensamhet kretsar hon ofta kring sin egen elaka, alkoholiserade – och skilda – mammas brister. Sara är också övertygad om att de månader hon som 19-åring arbetade som au pair hos en direktörsfamilj i Lübeck starkt präglade hennes negativa bild av ”normalt” familjeliv. Därför reser hon som 45-åring dit igen och spatserar runt det gamla stenhuset där de bodde. Utan att egentligen förstå mer än att vi alla är tidens fångar.
Jag uppskattar allt Cecilia Davidsson skriver, det råa och sorglustiga och vist mänskliga legeras med det samtidstypiska på ett alldeles eget formidabelt vis. Hon är en mästare i det korta formatet och har skrivit flera hyllade novellsamlingar. Detta ska passera är allvarligare, mer sökande, inte så snärtig och inte direkt perfekt i formen, men den kan vara början på en ny fas i författarskapet.
