Mästare på mässor
Publicerad 2012-12-19
Sven-David Sandström kan ha hittat tonen C som får folk att bryta ihop
I Atlantis serie Svenska tonsättare har turen kommit till Sven-David Sandström. Själva sinnebilden för en tonsättare som bryter taburegler.
Biografin håller en fin linje i sitt berättande om Sandströms kluvna förhållande till sitt religiösa arv, från den slätkammade looken i Borensbergs Baptistförsamling på 50-talet, till kosmopoliten som undervisar på ett av världens mest ansedda musikuniversitet, Bloomington, Indiana. Per F Bromans text går i mål men lämnar också ett tomrum. Som läsare vill jag veta mer om människan Sandström; hur han tänker och känner musik.
Under 60-talet kör han den hårdkokta stilen och menar att Musik måste vara grym och hård. Sedan händer något. Han vill komma bort från pekpinnestrukturalismen och säga ja till alla fina melodier som ramlar ur kavajärmen.
Men det gör han inte ostraffat. Han kritiseras bland annat för en ”enfant terrible som utnämner sig till kulturhero”. Eller att hans ”catchy budskap” musikalisk klingar likt en indignerad suck över engångsprodukten. Ur ett kulturmarxistiskt perspektiv rentav oetisk.
1982 skakar marken under Stockholm. I Requiem släpper Sandström loss en ofantlig känslostorm till Tobias Berggrens text De ur alla minnen fallna. Jätteorkester, tredubbla körer, solister, patetik, sexualitet, tunga slag. På vingliga ben lämnar publiken lokalen. För första gången i Sveriges presshistoria hamnar en dödsmässa på kvällstidningarnas löpsedlar: ”Succé för porrmässa” (Aftonbladet ).
För Sandström personligen blev rekviet en vändpunkt. Plötsligt lyckades han avslöja något som bara kunde uttryckas i musik. Fortfarande kan jag se helvetet när jag lyssnar på det; en barnslig bild av ett hål… Han kände sig fri. Tänk om han skulle våga göra musik som Mendelssohn, Schubert. Vilka vårkänslor!
Så kommer en serie konserter med högsta prioritet att göra lyssnaren glad. En cellokonsert där instrumentet får gråta ut inför orkestern. En skruvad konsert där tvärflöjten flyger likt en trollslända över ett ”Vi på Saltkråkan”-landskap. Och en gitarrkonsert Lonesome, med den ensamma gitarren mot orkesterbjässen.
Ofta har det med religion att göra, hållfasta religiösa sakrament. Till exempel är High Mass i 25 satser, 5 delar, (likt Bachs h-mollmässa) något av det märkvärdigaste och anspråksfullaste som komponerats i Sverige. Mässan rör sig i ett stilistiskt rum av rytmer: svängiga, snärtiga, motoriska.
Det skakar i Kungliga Operans stolar som under en amerikansk katastroffilm. Bostadslösa kravlar sig upp från kloakerna med ett sångartat skrik. Man dricker blod. Operan Staden är både grym, vacker och surrealistisk.
I dag vältrar sig Sandströms musik i ett slags retroromantisk vällust. Den är både gammal och ny på samma gång. ”Musik är konsten att omvandla energi”, säger han. ”Jag vill ha ett bra liv också och inte bara uthärda.”
Eller som jazzpianisten Jan Johansson brukade säga.: ”Det måste finnas ett sätt att spela tonen C så att folk bryter ihop”.
Jag tror faktiskt Sandström har hittat koden.
