Pionjärens bok brändes på bål
Publicerad 2016-03-16
Den persiska novellens fader avvek från traditionen
Mullor som blir förälskade, en enkel man som utan några som helst kvalifikationer blir politiker eller en beskrivning av Iran som ett land där kvinnor underligt nog stänger in sig från huvud till fot i svarta säckar. Texter av sådant slag låter nästan som om de skulle förarga vissa muslimska fundamentalister än i dag. Att beskriva turbanen som ett plåster för en skadad hjärna, ja, frågan är om en västerländsk författare skulle kunna skriva så utan att bli anklagad för kränkning.
Men nu handlar det om noveller som publicerades 1921, skrivna av en iranier, Mohammad-Ali Jamalzadeh. Boken kom ut i Berlin, där han levde, och när den året efter gavs ut i Iran, samma år som T S Eliots Det öde landet och James Joyces Odysseus (den senare under visst rabalder), anordnades ett bokbål av förorättade iranier.
I dag betraktas Jamalzadeh som den persiska novellens fader. Beläst i västerländsk litteratur, översättare av europeiska klassiker som Schiller, Molière eller Ibsen räknas han som de första att avvika från den persiska, tusenåriga traditionen där texter av Omar Khayyam eller Rumi var (och är) levande klassiker. Att skriva poesi eller prosa var en syssla med en tung tradition som ända fram till kring förra sekelskiftet belastade författare.
Jamalzadeh hade läst Charles Dickens och i den nu på svenska utgivna Det var en gång märks inflytandet från den engelske författaren, både när det gäller den sociala kritiken och i att kombinera den med humor. Ämnen som dessa var inget iranska författare tidigare hade tagit upp, allra minst när föremålet för kritiken var religiös fanatism.
Att prosan är lättillgänglig gjorde dess inflytande än värre; reaktionerna i Iran fick Jamalzadeh att tystna som författare under närmare 20 år.
Han återupptog dock författandet och hade vid sin död i Genève 1997 (han blev 105 år gammal) skrivit över trettio verk, därtill ett dussintal översättningar. Men det är Det var en gång som förblir hans främsta verk. Sex korta noveller, oftast skrivna i jag-form, som ledigt och lätt med en stilla humor skildrar korrupta politiker, hycklande präster eller kritiserar kvinnosynen.
Skrattar högt gör man knappast, i alla fall inte som en läsare i väst, men novellerna har charm och öppnar en annan blick mot ett språkområde vars litteratur fortfarande, så vitt jag vet, ofta begränsas till dess långa tradition: formstränga ghazaler av Hafez, sufiska dikter av Rumi.
Apropå Eliot eller Joyce, fick även modernismen, några år efter Mohammad-Ali Jamalzadehs realistiska genombrott, en representant i Sadegh Hedayat (1903-1951), som delade den politiska och religiösa kritiken med Jamalzadeh, men vars inspiratörer snarare var en Edgar Allan Poe eller Franz Kafka.
