Maskinerna kommer att göra oss fria
Aron Etzler om en lyxig framtid för alla – om teknikens vinster fördelas lika
Publicerad 2019-08-13
Jag kommer aldrig glömma det. En sen kväll i Sveriges Television någon gång under 1980-talet sändes ett franskt samhällsmagasin som skulle handla om framtiden. Datorer och robotar kommer att omvandla världen, konstaterade programledarna. Antingen skulle många människor bli helt arbetslösa och utslagna. Eller – ännu värre! – så skulle vi hanka oss fram med lägre löner och usla arbeten.
Det var inte lätt att då förutse att nästan all samhällsdebatt 30 år senare skulle bli lika deprimerande, till den grad att dagens konservativa höger ägnar hela sin tid åt att skrämma människor med kriminalitet och invandring, medan många vänsterpartier ägnar sin tid åt att försöka rädda välfärdsstaten, demokratin och nu även klimatet. Vi är fast i ett klaustrofobiskt ögonblick i historien, då problemen lagras på varandra utan färdiga lösningar.
Det är vid precis detta tillfälle den brittiske Labour-anhängaren Aaron Bastanis Fully automated luxury communism publiceras, kanske den första marxistiska framtidsvision på decennier, som människor faktiskt skulle vilja leva i. Det är en teknikbejakande och optimistisk vision, men till skillnad från de få övriga optimisterna i vår tid – liberaler som Johan Norberg – viftar inte Bastani bort undergångsstämningen som påhittad.
De politiska kriser vi genomlever kommer ur reella problem. Förutom den uppenbara klimatkrisen, räknar Bastani upp resurskrisen för metaller, knappheten på odlingsbar jord och därmed säker livsmedelstillgång, svårigheten att försörja en åldrande befolkning och att hålla sysselsättningen uppe. Men, och det är här Bastani spränger klaustrofobin i bitar, de är alla problem där lösningen är närmare än vi tror.
I dag har priset på energi från solceller sjunkit, så att solenergi kan konkurrera med kol, olja, naturgas och kärnkraft. Upptakten till en revolution i energisektorn pågår, vars grund är den stadiga förbättringen av solceller, vindkraftverk och förmågan att lagra elektricitet i allt billigare batterier.
De första solcellerna, skriver Bastani, monterades på Nasas satellit Vanguard 1 år 1958. Priset för de 0,5 kilowattimme de producerade var många tusen dollar. Ett årtionde senare hade det sjunkit till 100 dollar. I juni 2019 skrev Kalifornien under ett avtal som ska ge solenergi för 1,9 cent per kilowattimme och som därmed är billigare än alla smutsiga kraftkällor. Som en av delstatens klimatforskare uttryckte det: ”Godnatt naturgas, godnatt kol, godnatt kärnenergi”. Att årligen minska koldioxidutsläppen med åtta procent och nå slutet på fossila bränslen till år 2030 blev precis möjligt.
I stället för medborgarlön, som alltid kommer bli för dyr eller för mager, föreslår Bastani att sjukvård, skola, kollektivtrafik, boende och information blir garanterade som medborgerliga rättigheter
Att ersätta animaliska produkter kommer vara nödvändigt för att klara livsmedelsbehovet för 10 miljarder människor, men länge har möjligheten att ersätta kött, mjölk och ost varit lika osannolik som att undvika kol och olja. Men också här går utvecklingen snabbare än någon trott. Den första hamburgaren av odlat kött kostade 330 000 dollar år 2013. År 2021 beräknas den vara nere i tio dollar. Redan i dag serveras växtbaserade hamburgare på Burger king och Max.
Att läsa Aaron Bastanis bok innebär att introduceras i vår tids tekniska underverk. Självkörande bussar? Från och med 2020 i Stockholm. Rymdfärder för att undersöka möjligheten för gruvdrift på knappa metaller på meteorer och asteroider? Inleddes 2005 av Japan. Kartläggning av mänskliga gener för att förebygga och behandla sjukdomar? Tekniskt genomfört, inom ett årtionde så billigt att det kan göras rutinmässigt.
Vad alla exempel har gemensamt är förutom sjunkande priser olika former av automatisering. Att det går att tillverka solceller flera miljoner gånger billigare nu än 1958 beror på ackumulerad kunskap, men framför allt på att vi kan låta robotar utföra arbetet.
Det drastiskt sjunkande priset kommer av det faktum att arbetet, när väl produktionsförloppet är klart, består av att upprepa exakt samma sak, eller som en iakttagare uttryckte det, av motsvarigheten till datorns ”control+v, control+c”.
Precis som människan en gång ersatte sin egen muskelkraft med hästen, och senare maskinen, ersätter vi den i dag med industrirobotar, 3D-printers och artificiell intelligens. Utvecklingen mot automatisering har funnits där sedan 1950-talet – så länge att vi hunnit avfärda den och glömma bort den.
I dag är den en realitet. Trots ständigt ökande industriproduktion sjunker andelen industriarbetare, inte bara i länder som Sverige, utan i Kina och Brasilien. Om några årtionden skulle andelen kunna närma sig jordbrukets. Ifall digitalisering och artificiell intelligens också kan ersätta många service- och tjänstemannajobb försvinner samtidigt möjligheten att nå full sysselsättning med de medel som vi tagit för givna under decennier.
Det samhälle som kan fördela dessa enorma landvinningar skulle kunna bli ett samhälle byggt för människans verkliga potential, skriver Bastani. Det första samhället som präglas av ett överflöd som inte hotar planetens gränser.
Politikens roll är att påskynda övergången till sol- och vindenergi och premiera investeringar i teknik som leder till ökad automatisering. Gåtfullt nog tar Bastani inte ställning för arbetstidsförkortning, men konstaterar att det mest centrala i ett samhälle där robotar övertar arbetet är att sprida frukterna av arbetet. I stället för medborgarlön, som alltid kommer bli för dyr eller för mager, föreslår Bastani att sjukvård, skola, kollektivtrafik, boende och information blir garanterade som medborgerliga rättigheter.
Men i en kapitalistisk ekonomi skapar det i stället problem. Vad händer om all energi, som vi får gratis av solen, kan fångas av var och en? Olje- och kolindustrin kollapsar. Vad händer om robotar övertar stora delar av arbetslivet? Massarbetslöshet, fallande skatteintäkter och sänkt BNP.
Vi lever, menar Bastani, precis i skarven mellan kapitalismens sista årtionden, då vi fortfarande är tvingade att se världen från dess horisont, och ett framtida produktionssätt vars möjligheter vi knappt börjat diskutera.
Det är en övergång som skakar om det politiska landskapet – där olja och kolintressen plötsligt kan finansiera fascistiska rörelser för att rädda sina investeringar, där nyliberaler funderar på att införa en minimal medborgarlön inför kommande massarbetslöshet, där den traditionella arbetarrörelsen ledd av industrin är på nedgång och där en ny form av vänster med basen i välfärds- och informationsarbetare formeras.
De politiska kriser vi upplever utgör inte bara slutet på en epok, utan början på nästa. Framtidens klasskamp står mellan ett kapital som vill monopolisera de nya teknologierna för att skapa ofattbar rikedom åt en liten elit, och resten av mänskligheten.
Bakom nästa hörn finns möjligheten att skapa det som Bastani provokativt och lätt ironiskt kallar för Fully automated luxury communism, fullt automatiserad lyxkommunism. Namnet är missvisande. Bastanis vision är så långt ifrån Sovjetstatens diktatur, utsvettning och slavläger man kan komma. Men det finns förstås andra saker att ifrågasätta, Exempelvis att introducera begreppet lyx i en tid då vi behöver göra akuta ingrepp för att rädda klimatet. Eller det faktum att vi inte vet vilken riktning genteknologi eller gruvdrift i rymden kan ta.
Men Bastanis bok förtjänar att diskuteras långt utanför vänstern. Inte minst för att återerövra den dialektik mellan produktivkrafter och klasskamp som ofta varit frånvarande i samhällsdebatten. Teknologi i sig löser inte mänsklighetens problem. Men teknik och samhällsförändring måste göra det.
Aron Etzler
Partisekreterare för Vänsterpartiet