Platt fall för kommissarien

Lennart Bromander läser Lars Anderssons senaste roman

avLennart Bromander

Foto: Nils Ramhöj
Lars Andersson (född 1954) skakar liv i kommissarie Ringer i senaste romanen.

Lars Anderssons senaste roman heter De Gaulles dotter och kommissarie Ringer, och även efter att jag läst färdigt den undrar jag varför de Gaulles lilla handikappade, av fadern varmt älskade, dotter hamnat i titeln. Hon omnämns i förbigående ett par gånger men har ingen egentlig roll i romanen. Jag undrar om jag missat någon subtil undertext.

Kommissarie Ringer är en desto tydligare huvudperson. Om honom har Lars Andersson skrivit förut. När han nu återkommer är året 1964, och kommissarien ska snart fylla 50 men verkar mer åldrad än så. 

Han undersöker ett fall som innehåller vissa frågetecken. En ung man har fallit i vattnet från Dombron i Uppsala och drunknat. Spår leder till Karlskoga, dit Ringer beger sig och snabbt gör sig hemmastadd.

Lars Andersson själv var vid den här tiden i tioårsåldern och hemmahörande i samma stad. 55 år senare frossar han förtjust i tidsmarkörer. Han redovisar många lokaliteter i dåtidens Karlskoga och har också läst på ordentligt i tidningsläggen. Läsaren serveras en liten bildningsresa ner till dåtidens Sverige. Det blir till en plikttrogen faktaredovisning men skapar märkvärdigt litet tidsatmosfär.


Det var vid den här tiden som ett motstånd mot den sydafrikanska apartheidrörelsen började formas runt om i världen. Så också i Sverige där prästen Gunnar Helander, som varit missionär i Sydafrika, var en viktig opinionsbildare. År 1964 var han kyrkoherde i Karlskoga och spelar en helt annan roll i romanen än Charles de Gaulles dotter. Ringer förhindrar till och med en mordkomplott mot den på alla vis förträfflige Helander. Bra gjort, kommissarien!

Ringer gör sig samtidigt snabbt till umgängesvän i den eventuelle självmördarens familj, och han bekantar sig också med andra Karlskogabor. 


Det är tyvärr väldigt svårt att fångas av den här historien, och kommissarien framstår mest som en trött stereotyp, besläktad med en viss kollega från Ystad.

Ur bokhyllan tar jag fram Brandlyra, den 20-årige Lars Anderssons debutroman från 1974 och likaså hans stora genombrottsroman från 1979, Snöljus. Jag läser litet här och var i dem och finner, precis som jag minns det, en lyriskt tät prosa som jag snabbt dras in i. 40 år senare i den nya romanen finns inget av detta. Det är tråkigt att behöva konstatera.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman