Jag älskar nästan varje ruta i ”Fattigt skryt”

Den är mer än ännu en skildring av självcentrerade vuxenbarn

Jack Hildén

Det finns så mycket med debutanten Cecilia Vårheds serieroman ”Fattigt skryt” som skulle kunna få folk att himla med ögonen. Vem orkar ännu en skildring av självcentrerade vuxenbarn som krökar och knarkar och aldrig tycks komma någonvart? Såvitt jag vet har den sortens berättelser kategoriserats som ”ute” ända sedan Lena Dunham trodde sig vara ”sin generations röst … eller åtminstone en röst i en generation” i HBO-serien ”Girls”. Men för att svara på frågan: Jag orkar, och alla andra borde också göra det, för det handlar som bekant om hur bra man förvaltar något. Och jag älskar nästan varje ruta i ”Fattigt skryt”.

Ytligt betraktat är det inte mycket som händer. Ett gäng vänner, med namn som Älskling och Giraffa, genomlever sådant som hör uppväxten till. De blir kära och dumpade, festar när tillfälle bjuds. Jobbar och pluggar när det passar eller när de får chansen. Någon försöker vara polyamorös och misslyckas. Vårhed tecknar i en stil som ligger nära manga, och glider ofta mellan det realistiska och surrealism. Plötsligt dyker en rymdvarelse upp och blir en del av deras grupp – på besök från en planet där männen får sina kvinnor genom att slita huvudet av andra män.

Inledningsvis är jag osäker på vad krigarprinsessan Love warrior egentligen tillför. För det mesta beter hon sig ungefär som resten av fuck-upsen. Men det är just friheten i uttrycket som får Vårhed att sticka ut. Den gör att ”Fattigt skryt” undviker att bli bara ännu en ”Lilla Berlin”. Det övernaturliga gör att man slipper dränkas i samtid, för den finns det gott om, med svengelskan och snack om ”femenazis”, ”edge-lords” och instagramkontot ”Mansbebisar”.

Dessutom finns plats att andas ut i bilderna. Att kalla dem vackra känns nästintill reducerande, men det får väl duga. En helsida kan täckas av en pastellfärgad solnedgång eller en vy över Medborgarplatsen med dess Coop och Burger King, där månen pratar i telefon och blåser en tuggummibubbla. Eller bara detaljer som att ögonen flyter ut när de är fulla/höga – det får allt att lyfta.

Och så är Vårhed genuint rolig. Någon skriker ut ”FREE CONE DAY!” mitt i en mening, eftersom han provjobbar på ett event för ett glassmärke. De kollar på ett avsnitt ”Seinfeld”, där Jerry får ett barn som är hälften mask och hälften barn, varpå det får namnet ”maggotbaby”. Nåja, det är inte lätt att förklara humor, ni får helt enkelt lita på det.

Deras gäng lessnar alltmer på varandra ju längre tiden går utan att någon egentligen utvecklas. Ändå håller de ihop, i något slags förakt för så kallade ”normies” – människor som till synes lever vanliga, uppstyrda liv. I själva verket går att ana en längtan, som bara artikuleras ett fåtal gånger. Ingen av dem kommer från särskilt enkla förhållanden. Egentligen finns det nog inget de vill mer än att ha en hyfsad månadslön och sjunka ner framför teven varje fredagskväll. Love warrior tror att hon har kommit till en bättre plats, där kärlek faktiskt bara innebär ömhet och välvilja för sina älsklingar. Men i slutändan framstår vår planet som ganska nedslående, eftersom ingen riktigt orkar finnas där för någon annan än sig själv.