Muntenskt mästerverk
Uppdaterad 2016-08-22 | Publicerad 2015-10-02
Det omöjliga blev möjligt. Cartarescus oöversättbara roman finns nu på svenska
Den första frågan som inställer sig efter att ha läst Mircea Cartarescus högst egenartade, fantasifulla och faktiskt oförlikneliga Levanten (som på svenska fått tillägget Österlandet) är: vems bok läser vi? Inger Johansson meddelar i efterordet att Levanten publicerades 1990, skriven på Cartarescus modersdialekt muntenska, rimmad och fylld, för att inte säga överfylld, av språkekvilibristiska finurligheter. Dessutom med en rad pastischer på rumänsk litteratur.
Den är bokstavligen talat oöversättbar, men flitigt diskuterad och analyserad i Rumänien. För ett par år sedan gjorde därför Cartarescu en prosavariant, som han sände till sina översättare. Det är den vi nu läser. Alltså en översättning från vers till prosa till svensk, metrisk prosa.
Vad som föranleder detta bryderi om original och översättning är osynlighetsidealet. Det ska inte synas att det är en översättning vi läser. Under det 1800-tal som Levanten utspelas, så hade Johanssons text utan vidare betraktats som en översättning. Som så ofta är det just egensinniga översättningar som står sig. De kan läsas som original.
Och vad är nu detta för ett slags text?
Till formen är det ett epos i tolv sånger, fyllt av allusioner till den rumänska och klassiska epikens stora texter, Homeros, Vergilius, Dante, med många fler. Det är också en postmodern text. Cartarescu kommenterar inte bara sitt verk, i nionde sången kommer plötsligt hans påhittade karaktärer på besök i skrivkammaren. De river sönder hans skjorta, har sönder en tekopp och uppför sig rätt illa. De respekterar helt enkelt inte överenskommelsen mellan författaren och hans verk.
Att sedan Cartarescu (eller Johansson) dras in i berättelsen, som har en rad metakommentarer, ja, däri känns möjligen eposet som en produkt av det estetiskt experimenterade sena 80-talet när postmodernismen stod som högst i kurs. Men detta är gjort med ett sprudlande humör och Levanten, vars handling är förlagt till det grekiska frihetskriget under 1820-talet (och skrivet under den kommunistiska diktaturen 1988-1990), är ett språkligt fyrverkeri som bara Cartarescu vet att göra konst av. Här möter vi Manoí i spetsen för en kvartett frihetskämpar bland pirater och äventyrare. De seglar, både på hav och i luftballong, de söker förlorade vänner och syskon, allt för att krossa förtrycket.
Språket tänjs till sina gränser, allt från högromantiska sirligheter, som ”O Fantasi… Du form som rymmer formlöshet, du ande- / viskning viskad fram av tigandet i vilket kloroformen / glimmar såsom vinet i en helig Graal som stjälpts omkull!” till prosaiska utrop av arten ”Men vad fan gör du? Släpp mig, titta, nu rev du sönder / skjortärmen! Släpp mig, låt mig vara…”
Originalet, det på mantenska, lär vara en rumänsk litteraturhistoria i sig, där kända och mindre kända texter får ömsinta parodier. Bland dessa finns nestorn, Nichita Stanescu, den rumänska postmodernismens föregångsman (och som översatts av Inger Johansson). Även han närmade sig parodin i sin lyrik.
Fantastiskt, fantasifullt och oförlikneligt är Cartarescus författarskap, inte minst i denna lekfulla skröna som via Inger Johanssons språkliga skicklighet nu finns i en svensk variant.