Svart eller vitt städjobb - gränsen är luddig
Publicerad 2013-04-24
Rut-avdrag ger arbetsgivare utrymme att utnyttja desperata - erbjuder anställda usla villkor
Första gången jag kom i kontakt med folk som hade städhjälp var på universitetet, för ganska många år sedan. Där kunde en och annan professor och docent oblygt prata om ”sin polska”, som betalades svart. Nu hör jag ibland om städhjälp igen, men då från en medelklass som snarast skäms lite grand.
De tröstar sig med att Rut-avdraget är ändå vita pengar, arbetsgivaravgifter, försäkringar och att allt går rätt till.
Fast riktigt så enkelt är det inte, enligt forskarna i antologin Rena hem på smutsiga villkor? Hushållstjänster, migration och globalisering.
Gränsen mellan svarta och vita städjobb är luddig – och villkoren är fortfarande bland de sämsta och mest osäkra på hela arbetsmarknaden.
2011, fyra år efter att Rut-avdraget infördes, utvärderade Skatteverket effekterna. Hela branschen hade fått ett uppsving: de vita hushållstjänsterna hade ökat kraftigt, medan svartarbetet bara hade minskat marginellt. Vi har fått en gråzon, där firmor specialiserar sig på att tillhandahålla svart arbetskraft till de minst attraktiva jobben. Det är inte ens säkert att kunden känner till svartjobben – upphandlingskedjorna är långa, med underleverantörer i flera led.
Och det finns fler problem med de nya, schyssta hushållstjänsterna. Enligt bokens redaktörer Anna Gavanas och Catharina Calleman är de som jobbar för det mesta utlandsfödda kvinnor. Det är förstås inget problem i sig, men just denna grupp hänvisas alltså till en bransch med särskilt tuffa villkor. Bara 5–10 procent är fackligt anslutna. Lägsta avtalsenliga lön är drygt 18 000 kronor i månaden, och långt ifrån alla företag har några kollektivavtal alls.
Dessutom är deltid vanligt. I Elin Kvists bidrag till antologin vittnar företagare om att anställda ibland kompenserar med svartjobb vid sidan av. ”Vi är inte så pigga på det”, säger en chef, samtidigt som hon är medveten om att alla inte kan leva på sin lön.
Då är det svårt att tacka nej när någon man redan jobbar vitt åt erbjuder extrajobb.
De som i sin tur köper hushållstjänster är i första hand höginkomsttagare, barnfamiljer och äldre. Av Rut-avdraget gick 64 procent till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster.
Vi har alltså ett system där höginkomsttagare köper tjänster av låginkomsttagare – och allt mer ju större inkomstklyftorna ökar.
Det finns en logik i det. Om jag ska kunna köpa städning, så krävs det ju att mitt arbete värderas avsevärt högre än städarens. Annars har jag inte råd.
Men i jämlikhetens förlovade land har inkomstklyftorna inte riktigt räckt till att puffa upp efterfrågan. Skulle hushållssektorn växa i den takt regeringen tänkt sig, är man tvungen att sponsra köparna med Rut-pengar.
Den svenska situationen speglar i mycket den globala, där typsituationen är att en invandrad kvinna betalas en låg lön för att hålla rent hos infödda, välbärgade människor. Inkomstskillnaden – förutsättningen för hela transaktionen – borgar för att den lågavlönade inte har råd att själv anlita städhjälp.
I takt med att efterfrågan på hushållstjänster har ökat, stiger också behovet av arbetskraft. 2008 införde regeringen en ny lagstiftning för arbetskraftsinvandring, och Catharina Calleman undersöker i sin text vad den betyder för hushållstjänstesektorn. Hon ringar kvickt in ett stort problem: Migrationsverket granskar bara vad arbetsgivaren erbjudit den som söker jobb i ett första läge. Det verkliga anställningskontraktet kan se helt annorlunda ut, men det får varken facket eller Migrationsverket granska. Väl i Sverige kan man alltså mötas av helt andra villkor än dem man förespeglats. Det var precis detta som drabbade de kamerunska skogsarbetarna som Uppdrag granskning berättat om – och det drabbar också människor i hushållstjänstebranschen.
En del av dem som kommer hit för att arbeta är särskilt utsatta. Människor som tidigare sökt asyl och/eller kommer från krigshärjade länder, till exempel, kan nu i stället söka arbetstillstånd för att få leva i Sverige. En arbetsgivare som Calleman pratat med uttrycker det som att många sökande ”vill legalisera sig till varje pris”. De kan pressas till att gå med på nästan vilka villkor som helst. Arbetsgivaren får en väldig makt i den situationen.
Många borde läsa Rena hem på smutsiga villkor? – inte minst de som köper städhjälp. Det enda jag saknar i boken är hushållsarbetarnas egna röster. De hade gjort en viktig bok oumbärlig.
