Kärleksfull kampskrift mot alkoholen

Alice Kassius Eggers hyllar Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med

1 av 2 | Foto: Carla Borel
Författaren och krönikören Rebecka Åhlund skriver om ett år som nykter alkoholist. ”Herregud – vilken tur att detta blev en bok!”, skriver Alice Kassius Eggers.

avAlice Kassius Eggers

BOKRECENSIONER

Ibland skriver kritiker att det är svårt att bedöma böcker som ligger för nära författarens (tragiska) öde. Jag har aldrig fattat det, det finns ju massor av livshistorier som är lika viktiga och rörande även om de inte gör sig bäst i bokform. Å andra sidan händer det ibland att man läser ett livsöde och tänker – herregud vilken tur att detta blev bok! Så är det att läsa Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med.

Att Åhlund jobbat som journalist och skribent ett helt liv är förstås inte ovidkommande, men jag vill ändå påpeka att det inte är en garanti för att vara en bra berättare. Att kunna skriva ner ett år som Åhlund gjort (undertiteln lyder ”rapport från ett år som nykter alkoholist”) är en konst helt separerad från det som haltande brukar kallas ”kunna skriva”.

Jag som var så rolig att dricka vin med skulle jag utan tvekan kunna sätta i händerna på vem som helst, från den deprimerade adhd-mamman i min gruppterapi till den 17-åriga dj:n som tycker livet är så jävla kul på väg hem från klubben en blöt sommarmorgon. Alla som, liksom jag, vet vad det är att hata tristessen mer än allt, vi flyktbenägna, rastlösa figurer som pendlar mellan det Åhlund kallar det ”sprakande självförtroendet och den obefintliga självkänslan”.

Nyligen kom författaren Leslie Jamisons Tillnyktring (recenserad här 2 januari) som också den handlar om en skrivande kvinnas resa ut ur missbruket. Jamison refererar till en tradition av alkoholismlitteratur som jag gissar är vanligare på andra sidan Atlanten. (”Det har redan sagts. Jag ville säga det igen.”)

För uppriktigt sagt har jag nog längtat mer än många efter just denna typ av böcker. Jag som dricker mer än många och mindre än vissa. Jag som befunnit mig i precis den typ av sammanhang Åhlund beskriver, där man fnittrande konstaterar att alla tester beskriver ens drickande som en riskzon. 

För 20 år sedan fanns det en kampanj i tunnelbanan som bland annat ställde frågan ”Är du ofta den som går sist från festen?” och jag kunde ärligt svara nej. Eftersom de fester jag då bevistade var av typen more is more och det alltid var några som åkte vidare, köpte E eller bröt sig in i nån bastu när jag hade fått nog.

Numera befolkas mitt liv av en hel hög människor som liksom Åhlund tragglat sig genom tolvstegsprogram och identitetskriser, folk som erövrar sin nykterhet varje dag och högst ofrivilligt tjänar som ständig påminnelse om vikten av ödmjukhet inför sjukdomen. Men också, om hur mycket politisk och konstnärlig energi som dränks i alkoholhavet. 

Häromåret var jag på en workshop med den gamla punkikonen Lydia Lunch där hon drack sig igenom hela dagen samtidigt som hon vrålade om att inte ta nån skit. Det är en omöjlig ekvation att vara missbrukare och radikal, eftersom radikalitet förutsätter en sårbarhet som missbruket förr eller senare omöjliggör. Alkoholister står still, revolutionen rör på sig. Åhlund skriver att nykterheten är det mest radikala hon gjort, trots alla år på barrikaderna, och jag är övertygad om att det är sant. 

Starkast fastnar Åhlunds beskrivning av ett nästan-återfall, hon undrar hur hon kan bli så sugen på vin en dag när inget gått fel, alla mår bra, inget särskilt har hänt. 

”Sedan kommer jag på vad det är för känsla jag har och den känslan är: jag har haft lite, lite tråkigt i tjugo minuter. Jag skrattar till, helt ihåligt. Jag har aldrig varit närmare ett återfall och det beror på att jag haft lite, lite tråkigt i mindre än en halvtimme. Vad är jag, fem år?” Och suget lägger sig. 

Jag känner en nästan rörande gemenskap, och om jag inte just denna vecka hade i terapiläxa att idka impulskontroll så hade jag sprungit till närmsta tatuerare och bett dem föreviga Åhlunds genimantra: ”Det är jävligt men det är inte farligt”.

Men åter till vad som gör att just Åhlunds berättelse behövde bli bok, för trots att jag uppehåller mig vid själva motivet är det inte där den verkliga storheten ligger. Det är i stället Åhlunds förmåga att på samma gång låta läsaren vara innanför och utanför, att vara rakt igenom superpersonlig utan att förlora sin integritet. Att beskriva både sökandet efter gemenskap (och Gud!) och den egna förvåningen över att plötsligt behöva något mer än det egna. 

Här är en person som aldrig skulle döma dig, som är nykter inte bara från alkoholen utan från det självupptagna självförakt som obönhörligt följer i dess spår. Jag som var så rolig att dricka vin med är 272 sidor kärlek, och en given present till alla som behöver just det.

ARTIKELN HANDLAR OM