Donia Saleh har skrivit en makalös roman
”Röd galla” berättar om frigörelse, tvång och kärlek
Publicerad 2024-03-08
Revolt och repression, underkastelse och blodig strid, kropparna, slagen – det är polerna i Donia Salehs makalösa nya roman ”Röd galla”. I en dåtid sögs barnet Aya in i moster Golans brinnande kamp för autonomi och för sitt land – två solitärer som tvinnas samman av kaos och hur de perfekt fyller varandras behov av en allierad och av ja, kaos.
I en nutid i ett annat land fortsätter kriget, men på annat slagfält, nu är Golans kraftfält inverterat, hon är ett slukhål av ilska och smärta, fast i ett bakvatten av svek, egna och andras, av kvästa politiska manifest. Bara just efter elbehandlingarna finns ett relativt och högst utmätt lugn, där kan också Aya vila helt kort, fortsatt förbunden till sin moster som hon står.
Så sugs också läsaren in i denna roman. Donia Salehs språk är genomgående lojalt med handlingen och formar en tidsuppfattning, en kropp, ett tillstånd av upplösta gränser. Det är ömsom taggigt, ömsom sederande och hypnotiskt, en språklig kompromisslöshet som speglar Ayas livshållning, där ett inre och yttre tryck gör allt akut: precis så här måste det skrivas.
Dialogen löper i obrutna rader över sidorna, när Golan och Aya repellerar från eller böjer sig efter varandra, mellan utskrivningar från psyket och nya intagningar, där dottern och kusinen Helin fullbordar triangeldramat, hon som blev bortvald, valde bort, räddade sig, när Golan valde vapnen, valde Aya – valde sig själv. Skarpa poetiska tillstånd bryter in med ömsom ljus, ömsom svärta: känslominnen från Mellanöstern, mellanmänskliga klimatskiftningar.
Utgångspunkterna och huvudpersonerna gör förstås att ”Röd galla” är flera berättelser i en, om mödra- och systerskap, frigörelse, tvång, kärlek, utsatthet – men i den subfebrila stämning som präglar denna roman, blir ingen berättelse mer definierande än någon annan. Och med feberns sällsamma klarsynthet presenteras återblickarna som förklarar såren och det ännu ouppklarade – återblickarna, men även var allt fäster i samtiden.
En vårdare är Aya, inte bara av Golan, Gullan som hon reduceras till av generisk vårdpersonal – utan också av de många ensamheter som hon cyklar mellan som fotsoldat i hemtjänstens trupper. Allt är villkorat, det finns alltid en möjlighet att avvisas, bytas ut, men Aya har sina motknep; seendet, den djupa empatin och förmågan att tillgodose de behov som kanske aldrig uttalas.
Sällan har kärlekens och destruktivitetens växelspel skildrats så bildligt och klart; hur djupt och utbrett rötterna i ett känslomässigt medberoende kan sträcka sig.
I lägenhetens mörker hör Aya hur Golan kaskadspyr på kvällen den dag som Helins bröllopsinbjudan landat på hallmattan, en stridsförklaring och dess moteld, en rosa spya av milkshake som den enda protest som återstår; självutplåningen. En insats lika akut som när Ayas mamma en gång hjälpte sin syster att kräkas upp en överdos, rakt in i sin egen famn, då, vid den hållplats av barndomstrauman som skulle dra kusinbanden mellan Aya och Helin så tajt ihop att de senare skulle bli strypsnaror att behöva slita sönder.
Inte konstigt att Aya slits mellan självbilderna; för visst vill hon tro att hennes hjärta är större än den grandiosa Helins, men hon tvivlar. Klart är ändå, konstaterar hon, att Helin saknar förlåtandets förmåga, vilket är fult, mycket fult. Och samtidigt, även den som förlåter och förlåter igen, kan till sist ändå förlora sig själv. Det är oerhört skickligt att skriva så kärleksfullt om mörkret och om hoppet, trots allt.
Donia Saleh är kritiker i Aftonbladet, därför recenseras boken av Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren.
