Scener ur en trasig familj
Uppdaterad 2016-10-21 | Publicerad 2016-10-20
Åsa Linderborg hyllar Linn Ullmanns roman om barndomen med två neurotiska föräldrar
BOKRECENSION. Det finns inget foto där flickan och båda hennes föräldrar är med. Vi är många som har sådana album. Luckorna av familjen som aldrig blev av fylls med frågor: Finns vi för varandra? Vem är jag för dem, om de inte vill se på mig samtidigt?
Flickan i Linn Ullmanns roman De oroliga heter inget särskilt. Det gör inte föräldrarna heller, de omnämns bara som mamma och pappa.
Men alla andra, med ett par undantag, har namn vi känner till.
Det är en skicklig lösning för Ullmann, att inte skriva Ingmar och Liv. Så kan hon hålla distansen till dem hon berättar om (det här är en roman) men inte mer än att hon förhindras att fantisera fritt (det här är en osockrad uppväxtskildring).
Det är alltid något kittlande när man vet vilka som gömmer sig bakom en romanfigur, och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte bidrar till läsvärdet i det här fallet – men alldeles oavsett det är De oroliga sensationellt bra.
När flickan föds är pappan 48 år och mamman 27. Han har redan åtta barn och tycker åldersskillnaden är för stor, han vet inte vad han ska prata med henne om när hon kommer med sin resväska till Fårö för sin årliga sommarvistelse. Alla samtal börjar och slutar likadant, med hälsan, matintagen och rutinerna, samtalen tycks aldrig komma någonvart.
Intrycket förstärks av bandinspelningarna den vuxna dottern gör med sin åldrade far, samtal som skulle vara grunden för det gemensamma bokprojekt som aldrig kommer bli av. Han vill att boken ska heta Dödsknullet i Eldoradodalen, efter en film som han alltid drömt om att göra.
Vardagen har flickan i Oslo med sin mamma, eller i New York, om mamman har skådespelaruppdrag där. Pappan skildras varligt och respektfullt, mammaporträttet är förgrämt. Det är den vanliga orättvisan, att den förälder som tar störst ansvar får ta de hårdaste smällarna när barnet berättar.
Linn Ullmann går aldrig i närkamp med pappan, vare sig som barn eller vuxen. Hon behandlar honom med samma överseende som han visats av alla sina kvinnor.
Man har inte alltid rätt till sina känslor, men flickans aggressioner mot mamman är begripliga. Hela hennes uppväxt är en längtan efter en mor som ständigt är på resa och ersätts med barnflickor. Som är på kant med alla män som kommer och går: ”Karlar tack och adjö!”. Som alltid sätter sig själv i centrum.
Allt i barnets uppväxt graviterar kring föräldrarnas arbete. De behöver sin frihet, för annars kan de inte skapa. Men de behöver också ha familj, för annars är de inte lyckade. De oroliga är en roman om en mamma och en pappa som är mer barn än sitt barn. För att parera de neurotiska föräldrarna blir flickan hypersensitiv. Hon går runt med en mental parabol på huvudet som tar in omgivningens känslor, hon sorterar allting, för att få kontroll.
Ingmar Bergman och Liv Ullman har gjort film, teater och skrivit om sina uppväxter. De har tagit om och skrivit om berättelserna på nytt, repeterat och korrigerat för att pröva och utmana minnet, sanningen och konsten.
I De oroliga arbetar Linn Ullmann lite likadant; hon tar om vissa saker – utan att det irriterar – som om skrivprocessen är en enda uttömning. Men det är det så klart inte, det här är en väl genomarbetad roman, mycket levande och med ett språk som övertrumfar den mesta prosan just nu. Vissa metaforer är så bra i sin enkelhet, att jag kommer måsta lägga band på mig för att inte stjäla dem: ”Vi talade engelska med varandra. Han brutet och vackert, som gammalt virke.”
”De oroliga” har bara ett par smärre skönhetsfläckar. Vid ett litet tillfälle är det plötsligt mammans tankar vi får följa, och det tillför inget. Och den sista sidan, när den världsberömda regissören – som såg sur ut på dödsbädden – äntligen är begravd, slutar med barnbarnets glada leende. Den här livet-går-vidare-essensen är en onödigt sentimental repa i en annars fulländad komposition.
Alla författare bär på en historia som för dem är den viktigaste, men det är inte alltid den blir den bästa boken. Men med De oroliga har Linn Ullmann överträffat sig själv.
Det skulle inte förvåna om Linn Ullmann vinner Nordiska rådets litteraturpris för denna roman som jag varmt anbefaller.
