Folkrörelse + politik = lösningen?

Lars Henriksson läser Hilary Wainwright som ger ett viktigt bidrag till en ny möjlig strategi för vänstern

helskärm

Finanskrisen skalade av nyliberalismen dess glittrande löften och efterlämnade ett politisk tomrum, en möjlig öppning för arbetarrörelsen och en bred vänster att ta initiativet och sätta makt, ägande, jämlikhet och demokrati på dagordningen.

Försök har inte saknats, i Grekland tände Syriza hoppet om en annan väg. En kort stund syntes det möjligt att vända år av försvarsstrider och nederlag till offensiv politik. Sedan pekade den tyske finansministern Schäuble med hela handen: Val kan inte tillåtas ändra en medlemsstats ekonomiska politik! Syrizaregeringen förmådde inte stå emot och i stället för en olympisk eld som lyste upp Europa blev det ännu en bekräftelse av bristen på alternativ.

Utrymmet har i stället i land efter land fyllts av nationalistisk höger och
i valhänta försök att hantera situationen har den gamla arbetarrörelsen jagat efter opinionen högerut. Även den en gång så solida svenska socialdemokratin har dragits in de europeiska systerpartiernas dödsspiral. Perspektivlöshet och nervös fixering vid opinionsmätningar har skapat ett slags politiskt självskadebeteende och lagt fast kursen mot ett valnederlag. Redan finns embryon till en omprövande eftervalsdebatt, men ska en sådan leda framåt måste perspektiven sträcka sig längre än den vanliga vänsterkritiken med krav på omfördelning, återupprättad välfärdsstat och folklig framtoning.

Få utsiktspunkter är så lämpliga för en sådan diskussion som den europeiska socialdemokratins lysande undantag, brittiska Labour. I den entusiastiska rörelse som vuxit fram kring Corbyn-ledningen befinner sig numera – till sin egen förvåning – Hilary Wainwright, mångårig aktivist, forskare och journalist, som i boken A new politics from the left givit ett viktigt bidrag till frågan om en möjlig strategi för vänstern. Hennes resonemang kretsar kring kunskap och makt, framför allt sådan möjlig makt som finns i den tysta kunskap vi ofta inte ens själva vet att vi besitter. Nödvändig, praktiskt kunskap, erövrad genom erfarenhet och närhet till verksamheten men sällan värderad i dagens värld.

helskärm

För högerideologer som von Hayek är denna kunskap till sin natur omöjlig att formulera och kan bara komma till nytta med marknadens hjälp. Wainwright vänder upp och ner på detta. Genom exempel från bland annat kvinnorörelsen och facklig gräsrotsaktivism visar hon hur den tysta kunskapen inte bara kan göra sig hörd utan även, när den delas och blir gemensam, växer till ett kraftfullt maktmedel som kan utgöra ett alternativ till de båda samhällsmodeller som debatten frusit fast i; den allvetande staten och marknadens osynliga hand.

Wainwright skiljer på ”makt över” – den statsmakt som arbetarrörelsen oftast satt som mål att erövra – och den ”makt att förändra” som finns i starka folkrörelser, de som alltid är den verkliga drivkraften bakom stora samhällsomvandlingar.

Problemet med folkrörelsemakt är dess tillfälliga natur, strejker och demonstrationer är utbrott som klingar av och är svåra att permanenta. Statens och politikens maskinerier tenderar å andra sidan att anpassa aktivisterna och deras organisationer till det samhälle institutionerna byggts upp för att bevara, exemplen på partier som burits fram av folkliga rörelser men snabbt byråkratiserats och blivit en del av problemet är otaliga.

Den lösning på dilemmat hon skissar utgår från praktiska exempel på samverkan mellan politiska rörelser i valda församlingar och folkrörelser som behöver uppbackning av institutioner för att utveckla sin makt. Ett är från dagens Katalonien där det nya partiet Barcelona en Comú – själv sprunget ur en rörelse mot vräkningar – bland annat har utvecklat ett stöd till cooperative commons, fritt tillgängliga datorprogram och plattformar och kooperativa alternativ till plattformskapitalismens Uber och Airbnb. En välkänd erfarenhet från sjuttiotalet är den plan på samhällsnyttiga produkter som de anställda på krigsmaterieltillverkaren Lucas tog fram för att rädda sina hotade jobb.

Mer okänd men med lyckligare slut är historien om hur anställda vid staden Newcastles it-avdelningen hindrade privatiseringar och förbättrade den kommunala servicen genom en kombination av opinionsbildning och egen datorkunskap. (Tänk om facken vid Transportstyrelsen följt det exemplet!) Hon lyfter även fram bondekooperativen inom den väldiga världsrörelsen Via Campesina och mängden av samarbeten kring allmänningar i den digitala världen.

Kollektiva arbetsformer som alla går på tvärs mot den storföretagsstyrda utvecklingen och där de inblandade använder sin kunskap både till att förändra sin egen materiella situation och bygga allianser i samhället runt dem. Decentraliserat och horisontellt delande av kunskap som bryter med föreställningen att den expertstyrda staten eller bolagens VD:ar vet bäst. Sättet att arbeta är även en utmaning av de organisationsformer som dominerat arbetarrörelsen med ledare som leder och medlemmar som i bästa fall följer.

I Wainwrights skiss blir alla steg mot en långsiktig samhällsomvandling som finner sina vägar i praktiken genom direkt deltagande underifrån, raka motsatsen till hopp om karismatiska ledare som vinner en passiv befolkning för smart marknadsförda program.

Gemensamt med exemplen är också att de inkräktar på den ekonomiska sfären och därmed bryter med den gamla arbetarrörelsens kontrakt med kapitalet, att inte röra makten över produktionen i utbyte mot demokrati och en viss omfördelning av produktionsresultatet. Ett kontrakt vars ekonomiska delar kapitalet började överge redan i slutet av 70-talet och där de demokratiska strukturerna nu i rask takt töms på meningsfullt innehåll, ett tillstånd som ibland kallas postdemokratiskt.

Med ett politiskt projekt som utgår från samverkan mellan folkrörelser som tar sig an vardagens utmaningar tillsammans med breda politiska krafter i parlamentariska församlingar är det kanske tvärtom. Att dagens samhälle med sin uppdelning mellan en allt tunnare politisk demokrati och en allt mer självsvåldig kapitalmakt i själva verket är predemokratiskt, ett förstadium till en demokrati som är djupare än valurnans och sträcker sig in i produktionens ännu fredade maktsfär.

Wainwrights lilla bok är inget manifest för en sådan politik men ett välargumenterat och ödmjukt bidrag till en diskussion som brådskar.