Hur ska vi få de rika att betala?

Carsten Palmær läser en utopi om jättekort arbetstid, medborgarlön och öppna gränser

Publicerad 2018-06-26

Boken ”Utopia för realister” vill att de rika länderna ska lyfta blicken mot nya mål.

Vilken katastrof är det som just du, läsare, går och väntar på?

Att klimatförändringarna ska göra jorden obeboelig? Att pollinerande insekter ska utrotas av bekämpningsmedel så blommorna aldrig blir till frukt? Att multiresistenta bakterier ska omintetgöra hundra år av medicinska framsteg?

Du har mycket att välja på: Finansmarknadernas sammanbrott. EU:s upplösning. Och det handlar dessvärre inte om hjärnspöken.

Personligen är jag mest rädd för att den kristna trons och kapitalets försvarare i Washington och Moskva ska flyga på varann i ett krig om territorier och marknader som utplånar den världsdel jag bor i. Samma sorts krig som 1914, fast med kärnvapen den här gången.

”Framåt mot ljus och mot frihet” sjöng kommunister och socialdemokrater för hundra år sedan. Vem kunde ana att Berlinmuren, när den till berättigat jubel störtades i gruset, skulle dra den europeiska socialdemokratin med sig i fallet? Inte jag i alla fall.

Och borgarna som uppriktigt trodde att historien var slut, att liberalismen hade segrat för gott och att marknadens osynliga hand skulle göra världen fredlig, fri och välmående? Nu hukar liberalerna bakom sina fällda gränsbommar. Höger och vänster blickar gemensamt mot framtiden som kaninen in i gapet på en boaorm.

Det här vill den holländske författaren Rutger Bregman ändra på, så han har skrivit en bok som heter Utopia för realister.

Rutger Bregman, holländsk författare.

Det är en ojämn bok. Först känns den som en sorts ”Optimism för dummies” på smattrande amerikansk självhjälpsprosa när Bregman, med lämpliga anekdoter och citat av berömda män, förklarar vilka framsteg mänskligheten har gjort sedan filosofer som Hobbes och Pascal förklarade att livet var smutsigt, djuriskt och kort.

Hört talas om win-win-lösningar? Rutger Bregman serverar oss win-win-win-win-lösningar. Blivit imponerad när det står i tidningen att den första människan som fyller tvåhundra år kanske redan är född? Bregman har hittat en forskare i Cambridge, som tror att en nu levande individ kommer att fylla tusen år. Slåss för 30-timmarsvecka? Lite futtigt när Rutger Bregman lockar med 15-timmarsvecka.

Ibland – vanligen när Bregmans åsikter överensstämmer med min egna – tycker jag att han är både klyftig och slagfärdig: ”Reklamindustrin uppmanar oss att lägga pengar vi inte har på prylar vi inte behöver så att vi ska kunna imponera på människor vi inte tål och efteråt gå och gråta ut hos terapeuten”.

Ibland stör han med svepande påståenden: ”Att helt eliminera fattigdomen i USA skulle bara kosta 175 miljarder dollar, mindre än en procent av BNP”. Fint, men hur ska det gå till? Eller också kommer han med långsökta jämförelser: ”Om värdet av amning räknades in i USA:s bruttonationalprodukt skulle den årliga tillväxten öka med ofattbara 110 miljarder dollar, en summa som motsvarar Kinas sammanlagda militärbudget”.

Jaha.

Men Rutger Bregman vill inte gneta med detaljer. Hans ärende är att vi, som bor i världens rikaste länder, ska lyfta blicken och ställa oss nya och djärvare mål. Han markerar avstånd till 1900-talets framtidsdrömmar, som han med tidstypisk slapphet slår ihop som kommunist-fascist-nazistiska.

Nazismens och fascismens idéer var föga utopiska. De var rotade i fruktan; fruktan för främlingen, fruktan för Västerlandets undergång. Den utopi som faktiskt delades av kommunister och socialdemokrater handlade om jämlikhet för hela mänskligheten. Men Olof Palme var den siste svenske makthavaren som talade högt om det klasslösa samhället.

Rutger Bregmans utopi kan sammanfattas i tre punkter:

  1. Inför generell medborgarlön, det vill säga att alla människor, både fattiga och rika får rätt till en grundläggande summa, ungefär som det svenska barnbidraget. Medborgarlönen ersätter socialbidrag och andra behovsprövade åtgärder.
  2. En kraftig arbetstidsförkortning ska göra livet rikare och meningsfullare. Låt robotar ta över tunga och trista jobb. Se till att börsspekulanter och lobbyister lyfts ur sin förnedrande tillvaro och får meningsfulla uppgifter i livet, till exempel inom sophämtningen.
  3. Avskaffa u-hjälpen och riv gränserna i stället. Låt alla människor få bosätta sig och arbeta (15 timmar i veckan?) var de vill i världen.

Bregmans argumentation kan vara rolig och drastisk, som när han jämför en veckas sopgubbestrejk i New York med sex månaders bankstrejk på Irland (gissa vilken som slog hårdast) eller tar heder och ära av både finansmarknaden och bruttonationalprodukten.

Kritiken mot Europas vänster som självgod, moraliserande och visionslös är skarp och träffande.

Rutger Bregmans utopier är sympatiska. Men hur ska de bli verklighet? Först och främst genom skatt på finansiella transaktioner, föreslår Bregman. Sedan en global och progressiv beskattning av kapital. Tvinga bankerna att bygga upp större buffertar så att de kan klara nästa kris! Stäng skatteparadisen!

De rika ska alltså betala. En strålande idé. Det enda problemet är väl hur man ska få de rika och deras politiker, journalister, jurister och militärer med på noterna.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.