Ett Sverige där allt mäts efter framgång
Alexander Mahmoud samlar material på hög
Uppdaterad 2023-03-20 | Publicerad 2023-03-17
Dagbok, fotoreportage, reseberättelse, uppväxtskildring: Alexander Mahmouds andra bok är många olika saker, men till skillnad från de smärtsamma erfarenheter som dokumenteras är den befriande anspråkslös till tonen. ”Du vill inte mer” är en berättelse om kamp, med kameran som vän och vittne, med boken som en motvikt till minnen av rasism och mobbning – en upprättelse via arbete, evigt arbete.
Den Alexander Mahmoud vi möter är den strävsamma yrkesmannen, Dagens Nyheter-fotografen som betraktar allt via arbetets distanserande lins. Genom att uppgå så mycket i arbetet blir kameran – eller pennan – ett sätt att hålla verkligheten på tryggt avstånd, den blir möjlig att plocka isär och granska, även om det också innebär att boken framstår en smula anonym i dess ständiga korsklippningar.
Allt återges via korta, daterade anteckningar. Ett rikt fotogalleri varvas med rapporter om översvämningar i Europa, de svenska coronaåren, möten med papperslösa, skjutningar i storstaden. Journalistiskt sett är det drabbande direkt. Men litterärt är det mer registrerande än gestaltande, med få ansatser till att spinna vidare på det kameran fångar (eller inte fångar).
När det kommer till de socialt utsatta personer Mahmoud träffar är inställningen att han inte kan göra mycket mer för dem än att vara på plats, en förklarlig metod som dock färgar av sig på den rapportneutrala prosan. Visserligen har blocken av korta redogörelser en behaglig rytm som när Mahmoud efter att ha fotat Stefan Löfven i en hängmatta skriver i dagboksanteckningen därefter: ”Jag ligger i hängmattan och jobbar.”
Problemet ligger i att de litterära ambitionerna är nästintill underordnade dokumentationen, vilket nog inte enbart ligger på författarens axlar för här har både korrekturläsaren och redaktören sovit på arbetet. Framför allt skapar upprepningen av ord och formuleringar att man lyfts ut ur texten. ”Ska fota Erik Adelsohn igen”, kan det stå. Nästa datum: ”Tandläkaren igen, det gör ont igen.” Även om det är en bok om arbetets nödvändiga monotoni tenderar själva läsupplevelsen att bli enformig, som när ordet ”jobb” nämns ett tiotal gånger på en sida och det enda andrum som bereds bland monotonin är torra ordlekar.
”Du vill inte mer” erbjuder en ögonblicksbild av Sverige de senaste åren där allt värderas efter framgång. Man kan ana ett instinktivt motstånd mot att ”vilja mer”, hur mycket berättaren än säger sig älska arbetet, dag ut och dag in, utan ledighet eller privatliv. ”Ju fler jag träffar, politiker, människor, ensamma människor, desto mindre ensam blir jag”, skriver Mahmoud om en vardag som handlar mycket om att leva genom andras liv.
Nog är det en tendens många känner igen. Det är som om det ligger en personlig eller kollektiv förlamning bakom författarens passiva blick, en känsla som förstärks av att Mahmoud förblir en korrespondent som bara samlar material, utan att veta vad han ska göra av det.
