Enhetlig och stilsäker debutroman

Lennart Bromander: Daniel Gustafsson vet hur han sätter sina ord

avLennart Bromander

Foto: anna lindberg
Daniel Gustafsson, född 1972, debuterar med romanen ”Odenplan”.

Daniel Gustafssons debutroman Odenplan följer de franskklassiska reglerna om tidens, rummets och handlingens enhet. Romanens tidsrum är timmarna från det att huvudpersonen, en frånskild pappa, lämnar sin sjuårige son i skolan, tills han något försenad hämtar honom på fritids. Handlingen håller sig till vad han har för sig under den tiden, och rummets enhet framgår ju av bokens titel.

Det här gamla regelverket, om nu författaren ens har tänkt på det, har sina klara poänger. En stark enhetlighet kännetecknar verkligen den här romanen, och bidragande är kanske mest en fjärde enhet, stilens. Daniel Gustafsson skriver samlat, koncentrerat, detaljrikt och håller sig till ett strikt – långsamt – tempo.


Den namnlöse huvudpersonen registrerar allt på sin väg, och läsaren får inte vara för otålig. Det går rätt långsamt framåt under den här dagen. Vissa avvikelser från enheterna sker genom minnesbilder från ett havererat äktenskap och från en episod i Pristina, som han tydligen besökt i egenskap av biståndshandläggare.

Till mannens misslyckade äktenskap har mest han själv skuld, och mer skuld till sonen än till hustrun. Han har mer än en gång visat brist på självkontroll, vilket gått ut över sonen. Nu har han i alla fall fått förtroendet att ha hand om sonen några dagar i sin tillfälliga bostad där vid Odenplan. Och han jobbar verkligen på det, även om han beter sig irrationellt av och till. Ett par nya vantar till sonen upptar mycket av hans tankeverksamhet.

Odenplan är framför allt en roman om ett tillstånd, och det är något som författaren framför allt fångar indirekt. Alla dessa detaljrika beskrivningar av till exempel kvarteren runt Odenplan, eller av den långsamma promenaden genom korridoren på en vårdcentral, tjänar till att metodiskt ringa in den här mannens kris. Och Daniel Gustafsson (en sen debutant, född -72) är stilsäker.


Någon gång kan han slira litet som när det i ett kafé han besöker bjuds på ”prefabricerade bakverk”, och han svävar ut en smula i metaforiken, när han minns ”den svarta himlen punkterad av den oändliga stjärnhopens nålstick”, men det är undantag. Daniel Gustafsson är en debutant som vet hur han sätter sina ord.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Odenplan