När dikten överträffar verkligheten

Jenny Högström om ett magnifikt romanbygge

avJenny Högström

1 av 2 | Foto: Alexandra A Ellis
Amanda Svenssons avslappnade och livliga stil smittar av sig på läsaren. ”Ett system så magnifikt att det bländar” är både underhållande, medryckande och rörande, skriver en förtjust Jenny Högström.

Jag hade hört Amanda Svensson prata om sin nya roman i olika sammanhang och intervjuer flera gånger innan jag började läsa den. Ändå hade jag ingen aning om vad som väntade. Kanske för att alla försök att sammanfatta – inte minst en så här omfattande, mångförgrenad och ambitiös berättelse, en riktig romanroman – missar poängen. Eller för att handlingen inte är allt. Eller för att den är så mycket.

Familjen var det nyckelord jag hade snappat upp. Denna borgerliga enhet som människor har att förhålla sig till, vare sig de vill eller inte. Denna urpsykologiska krutdurk. Och med den borgerliga familjen, för en sådan är det otvetydigt frågan om, kommer inte sällan de väl förborgade familjehemligheterna. Men även om deras funktion är att inte förstöra blir de efterhand till lögner som omärkligt genomsyrar allt.

I centrum för Amanda Svenssons fjärde roman står trillingarna Clara, Matilda och Sebastian. När den drar i gång efter en kort recap är de 27 år, Sebastians flickvän har precis tagit livet av sig och syskonen spridits för vinden: alla har dragit åt sitt håll för att slicka sina sår. 

Den som inte har sinne för det fantastiska, för galenskap och vetenskap, passion, sinnlighet, skönhet, konspirationsteorier och ett visst mått av melodram göre sig med andra ord icke besvär.

Riksdeprimerade Sebastian har fått jobb på ett neurovetenskapligt institut
i London där han tilldelas mystiska uppdrag, überneurotiska Clara sticker till Påskön för att göra ett reportage om jordens undergång och det utomordentligt koleriska psykbrytet Matilda, som också är synestet, åker till Västerbotten med kille och bonusbarn på sommarlov. 

Vidare finns det en mor, en tämligen frånvarande far, ett eventuellt förväxlingsdrama, och en mängd starka biroller.

Detta är med andra ord vad man brukar kalla för en brett anlagd roman. Och om det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten, är det i Ett system så magnifikt att det bländar i stället dikten som överträffar verkligheten, gång på gång.

Det är, som flera kritiker redan påpekat, inte en vanlighet i den svenska samtidslitteraturen. En roman som är en roman på romanens premisser. Och en författare som är en författare. 

Närmast kommer jag faktiskt att tänka på Gabriella Håkansson som med sin Aldermanntrilogi obekymrat gör motstånd mot allt vad autofiktion och samtid heter.

Liksom Håkansson är Amanda Svensson dessutom en författare som har språket i sin hand och tycks ha väldigt roligt. Det ger i alla fall hennes avslappnade och livliga gestaltning sken av. Och det smittar: Ett system så magnifikt att det bländar är både underhållande, medryckande och rörande. 

Samtidigt dras allt in i romankonstruktionen: klimatkatastrofen, hjärnforskning, konst, Dakota Fanning. Relationen mellan människa och natur. Natur och kultur. 

Mönster – meningsskapande eller meningslösa, små eller stora. Samband, konspirationer. Svensson laborerar förtjust med allt hon har för händer, och språket är inte bara en budbärare utan också hennes ämne.

Däremot kan jag inte bestämma mig för vad det är jag läser. En borgerlig roman med hela världen som sin skådeplats? En romantisk komedi? Da Vinci-koden? 

Trillingmotivet ger i vart fall en ganska tydlig fingervisning om att det är en roman i överdrifternas tecken. Den som inte har sinne för det fantastiska, för galenskap och vetenskap, passion, sinnlighet, skönhet, konspirationsteorier och ett visst mått av melodram göre sig med andra ord icke besvär. 

Ändå är det något som gnager. Det må så vara att syftet är att dekonstruera och ifrågasätta den här typen av meningsskapande system eller mönster, parallellt med att den bräckliga borgerliga familjeillusionen inventeras. 

Men i slutändan uppfattar jag att det blir tvärtom, och att de cementeras. Hur förtjust jag än är i övrigt gör detta mig ganska irriterad.

ARTIKELN HANDLAR OM