Kakan bit för bit
Uppdaterad 2016-10-11 | Publicerad 2016-10-10
Anna Andersson om Kakan Hermanssons självbiografiska bok
BOKRECENSION. Kakan Hermansson kom in i svensk offentlighet runt 2010. Först via SVT:s testlabb och i P3 men med hennes utstrålning och självklara sätt att ta plats hamnade hon snabbt i den breda mittfåran – hon har synts i Idol, hon har sommarpratat och hon har tävlat i På spåret (och gör det igen i höst).
Hon medverkade också i succén Jills veranda, där hon som öppet homosexuell med starka feministiska övertygelser sammanfördes med en kvinna ur den reaktionära teapartyrörelsen. Det skakade om såväl Hermansson som tittaren, som påmindes om att hbtq-rättigheter eller kvinnans rätt att leva som hon vill inte ska tas för givna.
Kakan Hermansson väcker också starka känslor själv. Hon kallar sig för radikalfeminist – en rimlig hållning om man som hon ser världen ”vidrig” plats som ”förintar kvinnor”. Man kan tycka vad man vill om det men faktum är att Hermansson ändå till slut sa upp sig från SR, då hon inte längre orkade med hatet som riktades mot henne.
Nu har hon skrivit en bok, för att berätta hur hon blev som hon blev. Det är inte med gott humör, för hon är jävligt förbannad, men med gott självförtroende och det är uppfriskande. Hon har också ett personligt tilltal som fungerar, även om boken riskerar att kännas daterad om bara några år.
Vi får kakbitar om familjen, uppväxten – rätt vanlig, kärleksfull och tillåtande – skolan, adhd, feminism, klass, Sex and the City, fatshaming, sexualitet, keramik, religion – ja, allt det som har format henne. Det är rätt osorterat. Visst stod Sex and the City för något nytt när det kom, men inte är serien värd tio sidor av å ena- och å andra sidan-resonemang om figurerna. Här borde en redaktör ha satt ner foten redan efter en sida, liksom i kapitlet om hur kvinnor borde sänka sina röster (tonläget alltså) – det är inte ointressant men det får orimligt mycket utrymme i en bok om Kakan Hermansson.
Paradoxalt nog är det som att hon lägger band på sig i de delar av boken som verkligen handlar om henne själv. Hon är keramiker utbildad på Konstfack – jag hade gärna läst mer om den konstsyn hon bara snuddar vid, eller om den kristna tro hon skriver om på slutet.
Förutom en hårdare redaktör skulle boken också mått bra av lite perspektiv. För att vara en så medveten person är hon oväntat närsynt, tidsperspektivet sträcker sig aldrig längre än över hennes eget liv. Det ger en statisk syn på vår ”vidriga värld”, till synes helt utan förbättringspotential. Och ja, det finns många former av kvinnoförtryck men trots att jag bara är drygt tio år äldre än Hermansson vet jag: det har blivit bättre. Hur jag vet det? Därför att en person som Kakan Hermansson – öppet lesbisk, öppen med sin adhd-diagnos, arg och krävande – hade varit omöjlig i det offentliga när jag var liten. I all sin ilska över världens tillstånd tycks hon helt omedveten om det.
I dag är Kakan Hermansson en förebild för många unga. Det är faktiskt ett stort steg framåt.
