Tuffa tider för konsten, liberalismen – och fantasin
Ulrika Stahre läser en spännande bok om konstattacker från vänsterhåll
Uppdaterad 2019-12-08 | Publicerad 2019-10-02
Det mesta var enklare förr. Åtminstone något litet. Något av det som var enklare var att om någon protesterade mot konstverk, filmer, böcker – så var det konservativa, tydligt reaktionära krafter. Piss Christ, Mapplethorpe, Jesu Kristi sista frestelse. Ecce Homo. Konstverk, konstnärer och filmer som ansågs utmana traditioner och god smak. På den radikala sidan stod vänstern och liberalerna och slogs för mer frihet, friare satir, mer naket och mer sex.
Ja, ungefär så går det att beskriva det sena 1900-talet. Sedan dess har mycket hänt och åtminstone enligt den tyske konstvetaren och kulturredaktören Hanno Rauterberg har protesterna mot den fria konsten varit något som i allt högre grad kommit från vänstern och från liberalt håll. Eller tydligare: det har skett en förskjutning. Den gamla vanliga konservativa avskyn mot samtida konstuttryck manifesterar sig fortfarande, som vi alla vet, just nu tydligast i Sölvesborg.
”Hur fri är konsten?” är pedagogiskt strukturerad enligt en inifrån och ut-princip. Kapitlet ”Produktion” följs av ”Distribution”, ”Reception”, ”Integration” och ”Uppror”. Så från konstskapandet, med kritiken mot kulturell appropriering (att en kultur eller individ med makt stjäl uttryck från en utan), till museernas ibland uppenbara ängslighet inför proteststormar mot enskilda verk och utställningar, vidare till publikens uppfattningar och ut i ett samhälle som håller på att spricka sönder i atomer.
En stegrad individualism, ett affektsamhälle som, förstärkt av sociala medier, skapat ohyggligt snabb opinionsbildning ofta byggd på känslor
Exemplen är många på olika attacker på den konstnärliga friheten, på alla de nämnda nivåerna. Dana Schutz vars målning Open casket ansågs förkastlig eftersom en vit person inte kan förstå förtrycket av svarta utan i stället snyltar på en lidandehistoria.
Mia Merrill som med tiotusentals namnunderskrifter krävde att Balthus målning Thérèse dreaming skulle avlägsnas från Metropolitan museum på grund av en sexualiserande, pedofil, blick på den unga flickan. Dikten av Eugene Gomringer som inte fick vara kvar på en husgavel i Berlin, efter protester från studenter. De är alla exempel på en sorts ”politiskt korrekt” kritik av konsten, i svallet efter Metoo, och Black lives matter.
De flesta exemplen är från USA, vilket gör att bokens diskussion kantrar en smula – trots allt har USA en väldigt speciell kolonial och postkolonial historia som inte alltid är helt lätt att avkoda från ett europeiskt perspektiv. Utrotandet av ursprungsbefolkningen, slaveriet, de svartas situation – kritiken mot en kulturell appropriering blir mer akut. Det är Rauterberg helt medveten om, och han förfasas inte över de på ytan märkliga protesterna. Han tar inte till brösttoner om konstens absoluta frihet (konsten har, ärligt talat, aldrig varit fri). I stället tar han argumenten på allvar.
Det är det andra ledet som intresserar honom mer. Liberalismens kris. En stegrad individualism, ett affektsamhälle som, förstärkt av sociala medier, skapat ohyggligt snabb opinionsbildning ofta byggd på känslor och utan att någon egentligen fått hela sammanhanget klart för sig.
Konst har visserligen länge kunnat ses i reproduktioner och böcker, men kan nu klickas fram var som helst. Dessutom kommunicerar vi mer och mer med egna bilder och filmer, gränserna mellan konst och vardag löses upp och allt hamnar på våra skärmar – där vi står i centrum och relaterar allt mer till oss själva och våra känslor.
I tiden ligger också en ny bokstavlighet, krav på konstens tydlighet. Detta, menar Reuterberg, kommer från både auktoritär vänster och höger. Liberalismens kris består i att dess frihet inte längre upplevs som tillräckligt fri. ”Liberalismens kris är konstens kris” skriver Rauterberg och fortsätter: ”Konsten blir kringskuren, inhägnad, insnävad för att den står för frihet, för en anarkistisk anda som måste tyglas eftersom inget annat går att tygla, inte den ekonomiska, politiska eller sociala ofriheten. Den ska bli ofri för att världen är ofri.”
Hur vi tar oss ur den här situationen är inget Rauterberg försöker spekulera i. Men en mer seriös diskussion om konst och litteratur som inte bara tar fasta på idéinnehåll, lite mindre bensin på alla brasor och försök att förstå och inte bara dissa sin meningsmotståndare, hur låter det? Eller så går vi alla under i emoji-samhället, utom de som tjänar på att världen ser ut som den gör.
