Svidande lektion om nazisternas hantlangare
Fredrik Persson-Lahusen om Litauen och ett samtal som just bara börjat
Publicerad 2019-06-11
Förintelsen utgick från Tyskland men hade varit omöjlig att genomföra utan omfattande hjälp i de ockuperade länderna. Insikten – förmedlad av ihärdiga forskare och journalister – har följts av indignation och ifrågasättanden. Allra svårast att acceptera faktum har man haft i Öst- och Centraleuropa.
Länge bidrog realsocialistisk retorik till en förenklad bild av förintelsen och efter 1989 skymde nynationalismen sikten för det egna landets delaktighet i judeutrotningen. De som hade samarbetat med tyskarna sågs inte sällan som antisovjetiska frihetskämpar snarare än som förintelseförövare.
Att försöka likställa förintelsen och kommunismens brott hör också till den revisionistiska repertoaren. Särskilt väl stämmer detta in på Litauen. Innan den tyska inmarschen 1941 fanns 220 000 judar i landet. Fyra år senare hade 212 000 av dessa mördats. Till följd av Röda arméns snabba reträtt var den tyska militära närvaron i landet liten. De litauiska hantlangarna blev därför desto fler, kanske upp emot tjugotusen.
Litauen har, som det förväntas av en EU-medlem, rest monument och hållit högtidstal. Förintelsens förankring i historiekulturen förblir dock svag. Landets officiella lista över rättrådiga räddare är längre än den med förövare. Att den 23 september gjorts till förintelsens minnesdag har sin förklaring i att företrädesvis tyskar – men få litauer – deltog i likvideringen av Vilniusgettot den dagen 1943.
Landets oförmåga att förhålla sig till det förflutna ligger bakom den litauiska journalisten Ruta Vanagaites beslut att tillsammans med den israeliske historikern Efraim Zuroff (föreståndare för Simon Wisenthal-centret och illa sedd i Litauen) skriva Vårt folk.
Boken utgör en uppfordrande historielektion riktad direkt till dagens litauer och ges extra nerv av att Vanagaites farfar upprättade listor över traktens judar – för vilket han belönades med ett större stycke mark och två sovjetiska krigsfångar – medan Zuroffs förfäder föll offer för förföljelserna.
Vanagaites söker sanningen men agerar samtidigt aggressiv djävulsadvokat: Fick inte judebolsjevikerna som välkomnade Röda armén med blommor vad de förtjänade? Var det inte bara ett fåtal förledda bondpojkar som bistod de bestialiska tyskarna? Med vilken rätt angriper en israelisk agent i dag vårt lands hjältar?
Frågorna besvaras och bestrids med redogörelser för forskningen om den litauiska förintelsen. Samtidigt återberättas de båda författarnas gemensamma resa till platserna där illdåden ägde rum. De vidriga och monotont nedtecknade vittnesmålen från ort efter ort formar sig till ett monument över brottens omfattning.
Det är lätt att begripa bokens betydelse i sitt litauiska sammanhang. Valet att bara använda litauisk litteratur förhindrar dock en bredare förståelse av förintelsen. Ett svenskt förord – också om mottagandet – hade gjort den till en mer allmän angelägenhet.
Det sägs ibland att det talats nog om förintelsen, att vi vet allt. I själva verket har samtalet på sina ställen bara börjat.
