Extremt larm missar den radikala högern

Lobbyist på reportageresa inför EU-valet

Publicerad 2019-05-23

”Det vi har framför oss är en folkomröstning om högerextremismens framfart”, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt den 8 maj och syftade på valet till Europaparlamentet.

Lobbyisten Lars Jederlund slår an samma ton i sin reportagebok Ödesvalet, utgiven av socialdemokratiska Palmecentret, där han reser runt på kontinenten och samlar pratminus från både högerradikaler och deras motståndare, för att dra slutsatsen att unionen skälver, barbarerna står vid Bryssels portar och krig inte kan uteslutas. (Även om det såklart är mer realistiskt, enligt Jederlund, att radikalhögern tar kring 25 procent och därmed kan bromsa integration och ny överstatlighet).

Man får veta mycket, men lär sig lite. Jederlund hade nog behövt mer tid att smälta alla fakta han staplar.

Jag saknar överblicken, analysen, en tes om inte bara vad utan också varför. Till skillnad från till exempel Lisa Bjurwalds likartade reportage Skammens Europa (Natur & Kultur, 2011) saknas dessutom dramatiskt driv i texten.

Tanken hos Löfven och Jederlund är att mobilisera alla oss som med handen på hjärtat inte är mer än förstrött intresserade av EU-politik att ändå rösta mot de bruna, som Jederlund kallar dem.

Inget fel i det: prioritet ett för alla demokrater, och för socialister i synnerhet, är att på varje arena hindra att högerradikalerna får konkret beslutsmakt. Ändå är det som stör mig mest just idén om ”de bruna mot rasket”, eftersom den döljer så mycket.

Redan på sidan 31 etablerar Jederlund ett tankefel som sedan speglas genom hela boken, när han felaktigt skriver att den holländska statsvetaren Cas Mudde, en av vår tids ledande forskare, skulle definiera ”högerextremism”, som en kombination av nativism, auktoritarism och populism. Det är i själva verket högerradikalism Mudde beskriver så.

Extremism-radikalism, potato, tomato, säger ni, är inte det bara akademisk finlir?

Nja. Poängen är att radikalism antyder att dessa rörelser och partier radikaliserar idéer som redan finns brett i våra samhällen: folkmajoriteten är suverän, man bör lyda lagar och auktoriteter, medborgare har andra rättigheter än icke-medborgare, staten har rätt att värna sina gränser, och så vidare. Det skapar en förbindelse med politikens mittfåra, som är viktig att förstå, och som extremismbegreppet omvänt leder bort ifrån.

Men just viljan att utdefiniera ytterhögern som en främmande ”extremism” gör Jederlund blind på ena ögat.

Han varnar för hur Dansk Folkeparti drev fram att public sevice-avgiften ersattes med en skatt, vilket skapar ett ökat politiskt beroende. Inte ett ord om att Sverige nyss gjort samma sak.

Han ondgör sig med rätta över hur demonstrationsfriheten kringskärs i Ungern och Polen, hur aktivister hotas med böter och organisationer förbjuds.

Men vad med de franska undantagslagarna, införda av socialister och delvis permanentade av liberaler? Eller de helt bisarra spanska demonstrationslagarna, införda av en ”vanlig” högerregering?

Och han oroas av att Italien förra året var på väg att bryta mot EU:s budgetregler, men utan att nämna att Frankrike och Tyskland gjort detsamma.

Eller ta Sverige, som hela tiden förlänger gränskontrollerna utan att en enda sverigedemokrat ­varit inblandad i denna plågsamt direkta inskränkning av unionens grundidé om fri rörlighet.

Så när jag skriver att kampen mot högerradikalismen är den främsta prioriteten, så betyder det banne mig inte att det är den enda.

Särskilt när ytterhögerns tanke­gods nu omsätts i praktisk politik av framför allt borgerliga, men ibland också socialdemokratiska ­partier.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.