En ”kvinnlig text” som bara blir mästrande
Hyllade Doireann Ní Ghríofa knuffar bort läsaren i ”Ett spöke i strupen”
Publicerad 2024-01-06
Irländska poeten Doireann Ní Ghríofas debutroman ”Ett spöke i strupen” från 2020 har gått segrande genom den finlitterära världen, överhopad med priser och utgiven på kvalitetsförlag. Nu kommer den ut i en förväntat vacker översättning av Erik Andersson, på förlaget Rámus.
I slutet av volymen finns även Alan Croziers första svenska översättning av den iriska litteraturens främsta diktepos, ”Klagosång över Art O’Leary”. Det spelar en viktig roll i romanen och är interfolierat i texten.
Alla skönlitterära böcker som blir lästa ägnar sig åt förförelse. De frestande teknikerna går till stora delar att spåra och förstå, utan att magin förstörs.
Då är det mer komplicerat att reda ut varför en text inte förför.
”Ett spöke i strupen” misslyckas med att förföra mig. Den gör mig irriterad, distanserad, misstänksam. Den känns tråkig, men jag vet att det ordet ofta döljer något mer skavande, särskilt vad gäller en så pass välskriven och kort text som denna.
Jag förstår delvis varför jag inte faller pladask. Till att börja med är romanen för ljuvlig, med dagg och rosor och skira fotsteg i trädgården. Och när detta vykortsljuva presenteras som något unikt ”kvinnligt” har min irritation väckts.
Den främsta anledningen till att jag hela tiden vill lägga ifrån mig boken och läsa något annat och roligare, är att ”Ett spöke i strupen” har en självbespeglande, inomlitterär instängdhet utan intresse att sticka hål på spegelsalens bubblor.
Påfallande ofta ger sig den fina litteraturen i dialog med litteraturhistorien. I det här fallet alltså Eibhlin Dub Ní Chonaills ”Klagosång över Art O’Leary” från slutet av 1700-talet. Det är en ”lament” av en kvinna vars man mördats, hon sörjer svårt och drömmer om hämnd på makens dräpare, ”dvärgen Morris”. Det är en enastående text, med härlig hederskulturkänsla som vibrerar av isländska och grekiska hämndtragedier. Men detta parallella litterära universum höjer inte nivån på ”Ett spöke i strupen”.
Nota bene alla författare: referenser till franska mästertänkare är självförnedring
Dessutom får texten mig inte att dra på munnen eller fnissa. Den tar sig själv på djupaste allvar och kretsar kring en person som saknar andlig lekfullhet, en kvinna som är lätt att identifiera med författaren Doireann Ní Ghríofa.
Här tillkommer ett större problem: romanen är mästrande. Udden är förstås antipatriarkal och utgår från en påstått unik kvinnlig erfarenhet. Som ett brev på posten: en hänvisning till Hélène Cixous. Nota bene alla författare: referenser till franska mästertänkare är självförnedring.
Doireann Ní Ghríofa tycks ha upprättat en checklista innan hon började skriva:
Amning på bb, check. Anorexia, check. Självmordsförsök, check. Elaka karlar, check.
För att hindra att någon (hur det nu vore möjligt) skulle missa den jättespeciella kvinnlighetens unika perspektiv, inleds romanen: ”Detta är en kvinnlig text”. Och avslutas – trumvirvlar … ”Detta är en kvinnlig text”.
Ett magiskt ting som litteraturen kan skänka är sammansmältning av främmande horisonter, närmande mellan annorlunda människor och idéer. Ur den synvinkeln blir en sådan proklamation ett förräderi, lika frestande som ”Detta är en aristokratisk text” eller ”Detta är en rysk text”.
Det är stötande, eftersom det knuffar bort läsaren från litteraturens läckra lustkänslor och faktiskt moraliska makt.
Romantisk särartsfeminism riskerar att lösas upp i pösande självbelåtenhet. Om författaren åtminstone attackerat läsaren med Valerie Solanas blodtörstiga klyvyxa, kunde den ha haft en äkta dialog med den hämndlystna Klagosången från 1700-talet.
Doireann Ní Ghríofa må ha förfört mängder av mina kollegor över världen, mig lurar hon inte.
