Obekymrat försvar för det fria ordet

Claes Wahlin läser Horace Engdahls nya prosastycken

Publicerad 2019-05-28

”Man kan inte hämnas på någon som tråkar ut en”, skriver Horace Engdahl i De obekymrade. ”Det är omöjligt.”

Möjligen var det fria ordets epok en parentes i den västerländska historien. I så fall sträcker den epoken sig från ungefär sent 1700-tal till 1989. Slutklammern fästes när fatwan föll mot Salman Rushdie och utställningen av Robert Mapplethorpes fotografiutställning The perfect moment i USA – svartvita fotografier av homoerotiska motiv – ledde till att ett galleri stängde utställningen. Ironiskt nog skedde detta samma år som Berlinmuren föll.

Naturligtvis har det fria ordet under denna tid inte alltid varit helt fritt. Censur har tillämpats, den vad man kan kalla allmänna moralen har inneburit ett visst mått av självcensur. Debatter har förekommit: moralpaniken kring Nick Carter-böcker, osedlighetsdebatter kring Agnar Mykles Sången om den eldröda rubinen eller Vilgot Sjömans 491, videovåldsdebatterna – för att nämna några.

I dagens svenska offentlighet närmar vi oss det slags klimat som brukar prägla religiösa samfund och samhällen, och inte de som av tradition ser sig som liberala. Gudomen är ersatt av ett antal försanthållanden utifrån identitet, etnicitet och genus. Att förr häda, är i dag att kränka, termer som båda förutsätter att det finns något som är heligt. Om kränkning innebär att den motsvarande heligheten är individen (vilket debatterna oftast tyder på), så kan vi konstatera att det råder en obalans. Vissa individer är mer heliga än andra. De ska helst tillhöra en eftersatt minoritet.

Vad har nu dessa reflektioner med Horace Engdahls De obekymrade att göra? Ja, inte är han helig, snarare då betraktad som en som kränker andras helighet. Framför allt kvinnors. Volymen innehåller korta berättelser, drömmar, iakttagelser, reflektioner och aforismer. 30 korta prosatycken redogör för vad en Mahuro har sagt i drömmen om begäret, texter som förmodligen kommer att anföras som exempel på en förlegad syn på både det ena och det andra.

Volymens texter blickar gärna bakåt. Historien blir ett jämförelsematerial som ställer samtiden i skuggan, en aritmetik där vad som har förlorats placerats i den ena vågskålen, vad som vunnits i den andra. Läsaren har, om han eller hon så önskar, att avgöra vilken vågskål som väger tyngst.

I förordet skriver Engdahl ett kort försvar för det fria ordet: rätten att, som han skriver, lämna ut de röster som talar i vår inre rymd.

Klumpigare uttryckt handlar det om att ha rätten att uttrycka sina känslor och åsikter. Engdahl fruktar, inte utan grund, att fördomar hos läsaren står i vägen för en sådan frihetlig läsning. Därför vänder han sig till titelns obekymrade, de som läser av andra skäl än att hålla med eller emot.

Det finns en stark tendens i dag, kanske även tidigare, men då sällan av recensenter, att läsa identifikatoriskt. Man vill ”känna igen sig”. Det är ett märkligt sätt att läsa, eftersom det jag redan vet, det vet jag. Litteraturen som kunskapsväg handlar hellre om att få sina åsikter och värderingar ifrågasatta, satta i spel. Jag skulle vilja säga att en identifikatorisk läsning är bekymmersam.

Kanske kan även de som vill läsa De obekymrade för att bekräfta sina egna ställningstaganden åtminstone njuta av Engdahls stil, iakttagelsernas och reflektionernas språkliga lätthet och pregnans. Varje uns av en sådan njutning är ett steg mot att läsa av andra skäl än att bekräfta det ena eller det andra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.