Sverige föll för hans valser

Carsten Palmær läser om Evert Taube – älskad och ifrågasatt nationalklenod

Foto: TT
I ett slutet och avspärrat Sverige gjorde Evert Taube succé med sina sånger om ­livet på världshaven och i Havanna, Buenos Aires och Port Adelaide.

avCarsten Palmær

BOKRECENSIONER

Juninattskymning ute. Skriva om Evert Taube? Svårt. Allt riktigt och vackert är redan sagt så många gånger.

Låt oss bara formellt och högtidligt konstatera att ingen sedan Bellmans dagar har utvecklat och förnyat den svenska viskonsten som Evert Taube.

Vilket inte hindrar att han haft sina belackare. Många som tvångsmatats med Änglamark och Brevet från Lillan fick honom förstörd i unga år. Denne anmälare hade emellertid turen att redan i förskoleåldern lära sig den brutala Fritiof Andersson utantill och har sedan dess älskat Taubes visor förbehållslöst.


Men visst finns det synpunkter, både på hans konstnärskap och hans privatliv. På obetalda skulder och inställda konserter. Under Taubes begravning hörde Olle Adolphson i kyrkan hur en äldre dam väste till en annan:

– Spriten tog han till slut!

Evert Taube var, konstaterar Adolphson, vid sitt frånfälle 86 år gammal.

Flera gånger har Taube beslagits med att ha lånat musik av andra kompositörer utan att ange upphovsman. Och har göteborgarna någonsin förlåtit honom för Stockholmsmelodi?



En göteborgare har gjort det. Han heter Martin Nyström, mångkunnig och beläst musikkritiker i Dagens Nyheter. Nu har han tagit på sig att lossa den förlorade sonens band till Stockholms lummiga skärgård och milt men bestämt återbörda Evert Taube till Bohusläns kala klippor och öppna horisont mot väster.

Evert Taube föddes alltså i Göteborg 1890, växte upp på Vinga, ville bli konstnär men skickades till sjöss som sjuttonåring, tillbringade fem år i Argentina och försökte sedan slå igenom som målare och romanförfattare i Stockholm. I stället slog han igenom som sångare och visdiktare på Cabaret Läderlappen vid Brunkebergstorg. Det hände för hundra år sedan, 1919.


I ett slutet och avspärrat Sverige gjorde Taube succé med sånger om livet på världshaven och i Havanna, Buenos Aires och Port Adelaide. Han korsade det naiva språket i svenska skillingtryck med repliker på spanska och engelska. Han blandade frikyrkomelodier med vals och tango. Han sjöng om hunger, hårt slit och fala kvinnor med värme och kärlek. Redan från början förstod han att punktera sina lyriska excesser med en avsiktligt platt slutrad:

”Och bakom höga murar uti ett fängelse
där sitter Fritof Andersson som mist sin portmonnä”


Martin Nyströms nya bok om Evert Taube heter Konsten att se långt. Det innebär konsten att se förbi sin egen horisont, att vara öppen för nya syner utan att någonsin sudda ut minnet av de gamla. Att möta konstnärer, städerskor, skeppsredare, gatflickor och sjömän med samma nyfikna och respektfulla sinne. ”Vart han än kommer i världen tycks han känna igen sig”, skriver Nyström.

Denna förmåga härleder Nyström ur Taubes uppväxt på Vinga och strandfynden av hemlighetsfulla vrakbitar, trasiga sjömanskistor och exotiska buteljer. Taube må vara både kosmopolit och en mångårig och kärleksfull skildrare av Stockholms skärgård: Det är i de fosfordoftande tångvallarna på Vinga som han har sina rötter och det är mot Västerhavets horisont han har tränat sin öppna blick.


Detta kan låta som det vanliga Göteborgsgnölet om Västkusten som ”Sveriges framsida”. Men Nyström har en poäng. När den femtioårige Taube i början på 1940-talet höll på att gå ner sig på krogarna i Stockholm skickade en läkare honom till Bohuslän för att leva sunt och spartanskt.

Inackorderad på Ängön utanför Orust skrev han visor som Här är den sköna sommar, Huldas Karin och framför allt Vals på Ängön, en fem minuter lång, lyrisk och komisk juniskildring nästan i klass med Calle Schewens vals (tyvärr är Taubes egen inspelning stympad men sonen Sven-Bertil har sjungit in hela texten).


Konsten att se långt är en mycket personlig Taubeskildring, där Nyström inspirerats att skriva om egna erfarenheter som tonårig mässkalle på Johnsonlinjens M/S Canada, med kurs på Latinamerika. Många år senare återvänder han till bordellkvarteren i Rio de Janeiro, Santos och Salvador där han tycker sig höra hur flugsnapparna bräker på göteborgska. Det är fler än Taube som har utvecklat förmågan att se långt.


Det är välskrivet och genomarbetat – någon gång lite väl genomarbetat, som i analysen av Invitation till Guatemala, där jag tycker att Nyström försöker anpassa texten efter nutidens tabun och tolkar ”ingen kvinna tillräckligt vit” som ”ingen kvinna tillräckligt oskuldsfull” (Personligen har jag länge undrat om inte plantageägaren Fredrik Leonardin i själva verket är en sol- och-vårare som tänker lämna Hildur Larzon ensam med notan för champagnen).

Taube sade sig aldrig ha offrat en sekund i sitt arbete på något annat än glädjen. Det kan låta som en av hans många överdrifter. Men om man i glädjen räknar in glädjens rötter i arbete, saknad, längtan och hunger så är jag beredd att tro honom.

ARTIKELN HANDLAR OM