Hat – vår tids videovåld

Mattias Svensson om moralpanik och ogenomtänkt lagstiftning mot något som kanske inte är så farligt

Mattias Svensson

helskärm

”Det som imponerade mest på mig var helt enkelt att de flesta männen omkring mig hatade alltsammans, hatade av hela sitt hjärta.”

Nick Hornbys elvaåriga jag slogs direkt av fotbollsläktarens osminkade bitterhet. Här satt vuxna män och klagade högljutt och invektivtryfferat på spelare de tyckte var överbetalda och värdelösa. Läktaren var en värld där ”vuxna tilläts skrika ordet ’FITTA!’ så högt de ville utan att någon brydde sig om det”. För en elvaårig Nick Hornby var detta rätt fascinerande, i alla fall som han återberättar det vid dryga trettio i nittiotals-romanen Fever pitch. Mötet med vuxna människors grova hat var alltså inte särskilt hotfullt, otäckt eller traumatiskt, ens för ett barn.

Varför tror vi att det är så i dag? Jag ställer frågan med anledning av Nadine Strossens bok Hate – why we should resist it with free speech, not censorship. Strossen är jurist och medborgarrättskämpe som i sjutton år ledde American civil liberties union och boken är en pedagogisk uppställning av argument mot lagar som reglerar hets och hat, en typ av lagar och förhållningsregler på exempelvis universitet som blivit allt vanligare på senare år.

Tar vi verkligen skada av hat? undrar Strossen i ett av kapitlen, och konstaterar för det första att det beror på. Den sorts ihållande hat som inte sällan tar formen av trakasserier kan definitivt vara nedbrytande, medan effekten av att möta tillfälligt hat kan vara vederkvickande och leda till kreativa motaktioner.

För det andra konstaterar Strossen att frågan knappt har ställts av de som drivit igenom lagar mot en mängd olika företeelser; ringaktning beroende på kön, etnicitet, sexuell läggning, handikapp, nationalitet, ålder, eller över huvud taget ifrågasättande av historiska händelser och krigsinsatser, skändande av nationssymboler eller spridande av ”falska nyheter”. Lagarna tycks ha föga annan grund än logiken ”eftersom jag verkligen, verkligen inte tycker om det här, så borde det vara förbjudet”.

Det är här jag börjar undra om inte hatet blivit vår tids videovåld – något kring vilket det på tvivelaktiga grunder uppstått moralpanik och ogenomtänkta lagstiftningsåtgärder, och som även om det är osmakligt i de flesta fall inte är så farligt.

På brittiska fotbollsläktare finns numera skyltar med uppmaningen ”Inga fula ord”. Vad motiverar en sådan strikt policy, och vem blir säkrare av den?

Strossen har ett amerikanskt perspektiv och utgår från den starka ställning som yttrandefriheten har genom den amerikanska konstitutionens första tillägg, men argumentationen är allmängiltig eftersom den bygger på de värden som motiverar lagstiftningen, och dessutom hämtar exempel från övriga världen.

Hon börjar med att visa att många exempel som används för att motivera hetslagar omfattas av lagar mot trakasserier och vandalisering och värnande av privatliv och äganderätt. Därefter att hetslagar bryter mot fundamentala principer, som likhet inför lagen och den direkta koppling till fara eller skada för andra som krävs för att motivera inskränkningar av yttranden; exempelvis uppvigling, förtal och stämpling till mord.

Hetslagar har historiskt använts mot medborgarrättskämpar vars protester mot rasism och diskriminering av homosexuella inte sällan stämplats som farliga och samhällsomstörtande. Lagarna är därtill omöjliga att utforma rättssäkert, transparent och utan godtycke, eftersom bedömningar av vad som utgör hets, ringaktning och hat är subjektiva.

Dessutom tycks de vara direkt kontraproduktiva. Frankrike och Tyskland har infört mycket hårda lagar mot hets och hat – i Frankrike är lagarna mot antisemitism så vida att man inte ens får uppmana till bojkott av israeliska produkter – men har under samma tid upplevt uppsving av rasism och framgångar för främlingsfientliga partier.

Lagarna skapar missämja, martyrer och polarisering genom sin orättvisa och godtyckliga utformning. De står samtidigt i vägen för framgångsrika motstrategier. Francie Latour, en svart amerikanska, skrev på Facebook om den rasism hon utsattes för i snabbköpet, och blev avstängd för brott mot företagets hatpolicy. De som försöker uppmärksamma rasismen för att mota den blir inte sällan offer för sådana regler.

Strossen skiljer förstås på den yttrandefrihet som gäller gentemot stat och offentlighet och de regler som ett privat företag har, men konstaterar att många av hennes argument gäller även vissa privata aktörer, framför allt universitet och kommunikationsplattformar. Facebook är i dag genom sin omfattning världens största budskapscensor, och vi kan konstatera att deras försök att ingripa aktivt är godtyckliga, orättvisa och snarare bidrar till att öka motsättningar och misstro. Algoritmerna är lätta att navigera runt för den förslagne, medan många andra fastnar.

Selektionen av anstötliga budskap är dessutom godtycklig till maktens fördel, påpekar Strossen. När politiska makthavare sätter press på sociala medieföretag att ingripa, så kommer reglerna de utformar knappast att gynna möjligheterna att kritisera dessa makthavare. Därför är vi tryggare med en stat och plattformar för kommunikation som så långt det är möjligt förhåller sig neutrala till subjektiva bedömningsfrågor och sanningsanspråk.

Jamen vad är ditt alternativ då? som standardfrasen lyder till försvar för ogenomtänkta och kontraproduktiva lagförslag. Nadine Strossen är som decennielång medborgarrättskämpe inte svarslös. Samtal, protester, satir; använd yttrandefrihetens hela arsenal.

Hon ger ett exempel från Harvard där en affisch på campus av några svarta studenter uppfattades som rasistisk. De konfronterade studenterna som satt upp affischen och de höll med om kritiken, deras intentioner hade varit helt andra. Samtalet ledde till ömsesidig förståelse och respekt.

Ponera att studenterna som satt upp affischen i stället hade anmälts till administrationen, stämplats som rasister och hotats av relegering. Är det någon som tror att det hade gjutit olja på vågorna och minskat polariseringen?