Världens bästa sex – efter 50

Nina Lekander har skrivit en sjudande brygd att sluka

1 av 2 | Foto: TT
Nina Lekanders ”Trosbekännelser” chockerar Aftonbladets recensent med dess roliga och omstörtande sexskildringar.
BOKRECENSIONER

I en litterär samtid av å ena sidan drömbröllop, å andra sidan usla samlag i kultursvängen och deppig sexuell konkurrens är det en chock att läsa Nina Lekanders hormonsprudlande Trosbekännelser. Jag minns inte när jag läste en bok om kul och omstörtande sex senast.

Den här är dessutom självbiografisk, och Lekander vet mycket väl att det tangerar skryt när hon drar på med multipla orgasmer och vilda experiment.

Hon är 54 år när hon träffar den tio år äldre Hans, eller Hansi som han kallas, i sitt älskade Berlin. Hon är förbi klimakteriet och har lagt ner det där med män, han vill helst vara ”fjollbög” men ack, vad gör man när det sprakar och savar som aldrig förr?

Det är en utmaning att förmedla hur förälskelse och världens bästa erotiska möte känns, och bokens inledning är ganska andlöst manierad.

Men så tar den intellektuella, sexualupplysande essäisten i författaren över lite grand, och börjar fråga sig vad tusan det är som pågår. Till sin hjälp har hon sin gynekolog, RFSU och en diger litterär kanon av alltifrån Elsie Johansson och Rut Hillarp till Beauvoir, Södergran, John & Yoko, Anna-Karin Palm, Carl-Michael Edenborg, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och en drös internationella erotik- och queeranalytiker.

Brøgger ja – Lekander är i mycket den danska ikonens svenska epigon. Den gränsöverskridande stilen är tydligt Brøgger-inspirerad, liksom det drastiska språket och intresset för kvinnors sexuella belägenhet i en mansvärld. Men Lekander rotar också runt i terränger som drottning Suzanne nog skulle tveka att träda så långt in i.

Skitigare och mer sårbar räds Lekander varken rökhosta, sömnproblem eller gamla rumpor med skinn som akvarellpapper, och hon skriver med humor och hårdbankande punk i blodet.

Det är härligt med allt detta temperament och modiga bejakande av livets jubel och lidande. Att mötas vid en ålder när man länge släpat runt sitt bagage är ingen tebjudning.

Det enda som retar mig – utöver att hon utan närmare förklaring meddelar att hon gillar Ivar Arpi – är Lekanders tvekan inför metoo-rörelsen. Hon har minsann alltid ”slagit tillbaka eller sprungit iväg” när hon blivit antastad.

Jamen vad duktigt då. För mig krävdes år av erfarenhetsutbyten, samtal och läsning av feminister som till exempel Nina Lekander. Att ryta ifrån skapar dålig stämning. Man måste räkna med att bli hånad för att man är överkänslig och okvinnlig. Man kan till och med få på käften. Det är inte så lätt, och metoo med alla sina brister är viktigt.

Nu var det sagt, och jag kan avrunda med att Trosbekännelser är en sjudande brygd att sluka. Boken slutar med en mjuk smocka i magen. Kärlek är granne med döden.

ARTIKELN HANDLAR OM

Essäer

MeToo