Återförtrollar världen
Carl-Michael Edenborg blir lyrisk över ett storverk om W B Yeats liv och poesi
Publicerad 2017-01-26
RECENSION. Jag håller i mina händer två stora, tunga böcker av Carl-Johan Malmberg: den nyutkomna Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar och den enormt hyllade Stjärnan i foten: Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake (2013).
”Tvillingar”, tänker jag när jag jämför de praktfulla pappersföremålen: lika som bär till storlek och tyngd. Men det finns skillnader: en avvikande form på innehållsförteckningen, en nyans som är orange i boken om Blake och röd i den om Yeats, åtminstone ett par gram i viktskillnad.
Förlaget Wahlström & Widstrand ska ha en eloge för denna praktfulla utgivning, som är förförisk även för någon som aldrig besökt ett antikvariat. Annika Lyth har formgivit volymerna i ”inspirerande dialog” med Malmberg: lika konstnärligt belönande som ovanligt.
Irländaren Yeats skrev både under det sena 1800-talets l’art-pour-l’art-rörelse och under den tidiga modernismen, även om han också då oftast fasthöll vers och rim. En stark, gemensam nämnare för honom och många andra poeter och konstnärer från slutet av 1700-talet och framåt är denna tanke: vår moderna civilisation har dödat ”guden Pan”, själva det magiska och trolska i den förborgerligade världen.
Enligt dem finns blott en bot för världens posttraumatiska stressyndrom, blott en frälsning för en värld som mist förmågan att drömma: den ligger hos poeten, konstnären, siaren. Endast de kan återförtrolla världen, genom att arbeta med det säregna ämne som kallas språk, diskurs eller symbolisk ordning, den mänskliga världens själva råmaterial.
Genom att C-J Malmberg talar om ”vandringar” genom Yeats lyrik snarare än ”läsningar” eller ”tolkningar”, lyfter han fram det oavslutade och motsägelsefulla. Ibland ger han sig av långt från allfarvägen på vildare exkurser, vilka förstärker textens intensiva originalitet. Ibland översätter han själv en särskilt betydelsefull dikt i dess helhet, som den monstruösa The second coming från 1919, som Yeats skrev efter irländarnas uppror mot engelsmännen och The troubles började skaka marken.
”The second coming” är en i knippet av centrala dikter som Malmberg tränger djupare ned i: orädd inför deras djupa, mörka vatten. Han hänvisar till favoriter som Bloom, Heaney och Paglia, men inte utan att ifrågasätta och föreslå egna läsningar.
Så spinner han envist fram en vidgad förståelse för Yeats mäktiga satser, men utan att kompromissa med deras ikonoklasm och tvetydighet.
Hederligt nog tvekar inte Malmberg att lyfta fram motbjudande -sidor hos sin älskade diktare: Yeats -irländska patriotism slog på 30-talet över i rasbiologi, och han trädde över den livsavgörande gränsen mellan poesi och propaganda.
Ett annat mörker i Yeats historia hanterar Malmberg däremot kortfattat och med beröringsskräck: ockultismen. Hans utövande av praktisk magi skiljer ut Yeats från andra poeter. Han trodde på möjligheten att förvandla verkligheten med ord. Under ett decennium var han medlem av det esoteriska sällskapet The hermetic order of the golden dawn, där han bland annat bråkade med den ökände Aleister Crowley runt 1900. Och ockultismen var ingen övergående avvikelse: Yeats bevarade det vi kallar vidskepelse livet ut.
Malmbergs tystnad kring Yeats magiska praktik är en brist. För mig sätter det en fläck på studien.
Men den glöms snabbt: ty var och varannan mening bländar genom sin lyhördhet, sin bildning och sitt ut-lärande, sin skönhet och sitt filosofiska djup.
Malmberg tillåter sig att kretsa varv efter varv kring ord som ”cold” och ”mood”: hur smakar, känns, luktar de? Hur ser deras etymologi ut? Vilken är deras plats i Yeats dikter – och deras plats i universum? Malmberg tycks ofta dela Oscar Wildes tro att det var poeterna som skapade världen, inte tvärtom.
Genom det benhårda försvaret för poesins livsnödvändighet återtar Malmberg delar av de drömmerier som gått förlorade. För mig åter-förtrollar han rent av en del av Stockholm, i avsnittet om boken som Yeats skrev sedan han hämtat sitt Nobelpris 1923. Malmbergs passionerade läsning återförtrollar Stadshuset och mosaikerna i Gyllene salen – de förvandlas till magiska Böcker.
Jag tror att Malmberg har velat skapa sin egen ”totala bok” med dessa magnifika tvillingstudier, som i enlighet med vår epoks sedvänjor avfärdar motsägelsefrihet och totalitet och i stället bejakar fragmenten, kollaget, det oavslutade. Filmvetaren Malmberg framstår mer som auteur än författare.
Han är mer en bokens regissör som vill skapa konstverk. Han vill inte bara vara upphovsmannen till en räcka ord i en praktisk förpackning.
Ty även om ”Försvinnandets Furia” alltid segrar på slutet, fortsätter Carl-Johan Malmberg att stolt och modigt angripa tiden och försvara poesin. Hans kamp för skönheten har valt livets sida i kriget mot småsintheten, med ett ädelt mål: Världens transformation till en vackrare plats.
