Takanen försonas med finnenamnet

Pia Bergström: I ”Sörjen som blev” finns ett starkt berättardriv och ett känslomässigt engagemang som drar med läsaren

avPia Bergström

Foto: Fredrik Skogkvist
Skådespelaren och regissören Anna Takanen romandebuterar med ”Sörjen som blev”.

Under finska vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 evakuerades cirka 70 000 finländska barn till Sverige. Drygt 5 000 av dem återvände inte till hemlandet. Skådespelaren, regissören och teaterchefen Anna Takanens far Timo var en av dem.

Efter att hans far stupat vid fronten hade hans mor Saara svårt att klara sig ensam med de två små sönerna och när Timo fick dubbelsidig lunginflammation skickades han med ambulansflyg till ett sjukhus i Stockholm.

När han blev frisk fick han resa vidare till en sträng och gudfruktig bondefamilj i Halland utan egna barn. Där blev han kvar fastän han hela tiden längtade hem.

Saara, som tog arbete som uniformssömmerska och lät sin mamma ta hand om sin yngre son sköt även efter krigsslutet upp sin äldre sons hemkomst. Det är svårt att veta hennes skäl.

Breven hon skrev till den svenska styvfamiljen på mycket knackig svenska, med hjälp av en granne, vittnar om hennes kval. Hon träffade snart en ny man som var avogt inställd mot styvbarn och materiellt sett verkade ju Timo ha det så mycket bättre i Sverige.

Ingen frågade någonsin Timo om vad han själv ville.

I ”Sörjen som blev” försöker dottern analysera familjens finska sår – något som fadern tycker är helt onödigt. Han är en stor, stark polis och vill inte kännas vid någon svaghet eller prata om något barndomslidande. I dotterns ögon är han alltför ”hård” och auktoritär.

Som vuxen har fadern utan problem återknutit banden till sitt finska fosterland. Varje sommar tar han familjen till födelsebyn Mänttä där de träffar släkten och alla kusinerna, festar finskt, sjunger finskt och bastar finskt. Dottern Anna speglar sig i släktdragen, höga kindknotor, isblå ögon.

Det är bara farmor Saara som gråter, både när de kommer och när de åker.

Författaren, den teaterskolade, känslovibrerande dottern, intresserad av psykoanalys och identitet är dock övertygad om att det finns en övergiven, traumatiserad pojke gömd i djupet av faderns själ, och att konflikterna hon haft med honom under uppväxten beror på det.

Själv har hon gått från att mobbas av klasskamraterna och skämmas för finnenamnet till att vårda det finländska arvet med stolthet.

När hon nu möter andra i sin generation som bär sina föräldrars ”krigsbarnsöde” uppstår något sorts unikt frändskap som hon menar har att göra med att dessa föräldrar fått känsloskador och därför i sitt vuxna liv inte förmått varit empatiska nog mot sina barn.

Den här iden genomströmmar hela boken, och jag tänker att man måste vara försiktig med att generalisera om sådant. Krigsbarnens evakuering till Sverige räddade ju ändå liv.

Men även om jag tycker att vissa sidor av Sörjen som blev är lite för distanslösa och självhögtidligt flummiga, så finns här ett starkt berättardriv och ett känslomässigt engagemang som drar med läsaren i jakten på denna särskilda, delvis smärtande Takanen-finskhet som författaren så småningom försonas med som en del av sig själv.

Om den nu är styrka eller sår, om den nu finns i generna, i sångerna eller i övertygelserna …

ARTIKELN HANDLAR OM