Folkbildning med driv
Malin Krutmeijer läser ekonomireporterns avslöjanden i deckarform
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-22
Fartblinda och gränslösa är de, bankirer, finansmän och unga stjärnentreprenörer, om vi ska tro titlarna på Carolina Neuraths två spänningsromaner. De handlar om män som kastar lag och moral åt sidan för att berika sig, och nog hade kommit undan om det inte vore för den ambitiösa ekonomijournalisten Beatrice Farkas.
Neurath är själv ekonomijournalist på Svenska Dagbladet. Hon gör stora granskningar som hon har utvecklat i reportageböcker och nu också använder skönlitterärt. Man skulle kunna se romanerna som ett sätt att kräma ännu lite till ur samma ämnen, men det känns faktiskt inte så.
Neurath är nämligen genuint upprörd över hur företag försöker kringgå skattesystem och lagar, och mest av allt över hur de exploaterar enskilda människor, det vill säga kunderna. Det skapar driv i romanerna som får ett drag av gestaltad ekonomisk folkbildning.
I sin förra bok Fartblinda använde Neurath händelserna kring när HQ bank kraschade. Den nya, Gränslösa, hämtar stoff från hennes tidningsartiklar om snabblåneföretag, men kanske framför allt från hennes avslöjanden kring betalningsföretaget Klarna 2014.
Bland annat vaskade hon fram en video där en av Klarna-grundarna öppet sa att deras bästa kunder är de som inte betalar direkt, utan får påminnelser och inkassokrav. Han berättade också att Klarna hade ett eget inkassobolag, vilket gav fina intäkter.
Samma sak hittar Beatrice Farkas om snabblåneföretaget Kritan som satt i system att låna ut pengar till ekonomiskt sårbara människor. Finstilta paragrafer tillåter Kritan att ta ut skyhög ränta, och de ser gärna att det går det till inkasso. Planen är att flytta bolaget utomlands för att kringgå svensk lagstiftning och kunna annonsera på spelsajter.
Farkas gräver vidare, men det hela kompliceras när den ena Kritan-grundaren blir kidnappad. Kidnappningen skildras rätt mustigt, vilket livar upp en annars rätt temperamentslös berättelse.
Stilistiskt har Neurath blivit bättre på att förmedla atmosfär. Hon har känsla för karriäristiska 30-åringars krogliv i Stockholm, överklassmiddagar och stämningen på Farkas tidningsredaktion.
Desto yxigare är en del karaktärer. Beatrice Farkas väninna Irene är en stereotyp: en babblig, utseendefixerad killjägare som alltid är tillgänglig, och vars funktion mest är att förstärka huvudpersonens stringenta värdighet. Kritans två ägare kalkerar Neurath på bankirerna i förra boken: den ene är ett endimensionellt, skrupelfritt as, den andre mesig men sympatisk.
Detta är alltså inget mästerverk, men jag gillar näringslivstemat och skildringen av det journalistiska arbetet. Romanen hade vunnit på om just det senare hade dramatiserats tydligare, och mer spänning förlagts dit.
