Bergström blandar glädje och smärta

Klas Gustafsons biografi är en lyhörd levnadsteckning

Uppdaterad 2021-08-26 | Publicerad 2019-06-01

Gunilla Bergström med Alfons Åberg 1989.

Pappa Åberg i all ära, men nog skulle ett faderskapstest visa att också Aftonbladet haft ett finger med i spelet när Alfons Åberg kom till världen 1972.

Detta framgår av Klas Gustafsons ”Bakom Alfons – Gunilla Bergström in på livet”, en kombinerad intervjubok och biografi om den kända bilderbokskonstnären som fyller 77 nu i sommar.

1967, efter en ettårig journalistutbildning i Göteborg och några smärre påhugg som skribent, fick Gunilla Bergström anställning som reporter och redigerare på Aftonbladet. Hon utformade nyhetssidor, skrev rubriker, ingresser och kortade andras texter till rimligt format. 

”Jag är en jävel på att stryka ner”, berättar hon för Gustafson. ”Redigeringen har spelat större roll för mig än skrivandet. Jag älskade att presentera material så att det blev begripligt.”

Inställningen lär inte förvåna någon som frotterat sig med Alfons-böckernas reducerade stilideal. De för läsarna så bekanta inledningsorden ”Här är Alfons Åberg, 4 år”, eller hur gammal han för tillfället råkar vara, har Bergström hämtat direkt från arbetet på tidningen: 

”Åldern skulle anges för varenda människa”, förklarar hon. ”Jag tyckte att det var så larvigt med den fixeringen.”

Också i Bergströms gärning som reporter finns trådar att följa för den som vill leta sig fram till Alfons och hans ensamstående pappa, visar Gustafson. Bland annat sökte hon för tidningens räkning upp flera förebildliga män med ensamt ansvar för sina barn, och ställde frågan: ”Hur går det att vara både familjeförsörjare och hushållsmaskin, mamma och pappa i en person?”

”Vi märker knappt att det saknas en kvinna i huset”, menade en byggnadsarbetare, 46, med vårdnaden om fyra barn och hemmahörande i Göteborg.

I ett annat reportage berättade Bergström om en man som blivit ensam med sin lille son, efter att hustrun omkommit i en bilolycka. ”Av bilderna att döma har bussföraren Rune och femårige grabben Kjell klart tycke av pappa Åberg och Alfons”, konstaterar Gustafson.

Huruvida Alfons mamma gått en liknande död till mötes, eller om hon kanske bara är i tvättstugan, är det många läsare som undrat. Bergström har konsekvent skjutit ner alla frågor i den vägen. Det är upp till läsaren att avgöra, menar hon, och nog har gåtan också blivit mindre intressant med tiden. Nya sorters familjebildningar har tillkommit sedan 1970-talet, papporna har blivit bättre på att ta ut föräldraledighet och för dagens barn är det inte alls något konstigt med föräldrar som lever på skilda håll.

För Bergström själv, visar Gustafson, är klart som korvspad att det är hennes egen far, civilingenjören Gunnar Bergström, som är pappa Åbergs främsta förlaga: ”Gott humör, påhittighet, fantasi och realism – det är tydligen egenskaper jag bums dras till vid skapandet av manliga karaktärer i barnboksarbetet. Varför? Var kommer det ifrån? Vem är sådan? Det står glasklart nu. Svart på vitt. Men den pappan … ja, det är en egen historia.”

Sin mor, lärarinnan Ingrid Bergström, beskriver hon som strävsam och reserverad och en smula blåögd beträffande makens eskapader. Äktenskapet avslutades utan större dramatik, med en skilsmässa som drygt tjugo år senare skulle skildras i Bergströms barnboksdebut Mias pappa flyttar, utgiven 1971. 

Bokens berättare heter Mia och går i första klass, precis som Bergström när föräldrarna skildes, och berättelsens pappa omtalas som rolig medan mamman beskrivs som lite mindre rolig men väldigt snäll. Också slutet, där pappan bosätter sig i ett lustigt hus tillsammans med en tant som målar tavlor, grundar sig i Bergströms egna erfarenheter.

Pappa Bergströms nya kvinna, Kristine Harrebek, var konstnär och kom från Danmark. Gunilla minns sitt första möte med henne som en spektakulär upplevelse: ”Danskan hade klätt sig fin: lång svart sammetskjol med lila underkjol i blankt siden … det var finare än Disney! Jag fick titta på hennes tavlor. Hon visade hur man rev färg. Hon kom att bli min bästa vän i livet”.

Av Harrebek lärde sig Bergström respekten för konstnärligt arbete, att det handlar om hårt jobb och inte om att sitta på fik i Paris och röka Gauloises. ”Det är mycket pill”, berättar hon för Gustafson apropå Bara knyt Alfons! (1988), en bok där en tredimensionell effekt åstadkommits med hjälp av garnstumpar och rosetter som limmats in i originalen. ”Jag undrar hur jag orkade.” För dagens bildprogram där användaren lätt kan fejka skuggor ger hon inte många ören. Äkta skuggor ska det vara!

Klas Gustafson kryssar sig fint och lyhört fram genom Bergströms konstnärskap, och den levnadsteckning han presenterar rymmer såväl renaste glädje som djupaste smärta, känslolägen som Bergströms följeslagare och linslus Alfons Åberg utforskat så framgångsrikt i inte mindre än 26 böcker. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.