Ny, stark röst från norr

Maria Brobergs språk har en avundsvärd friskhet och expressivitet

Publicerad 2020-03-30

Maria Brobergs debut ”Bakvatten” hyllas av Lennart Bromander.

Jag letar efter uppgifter om författaren Maria Broberg och upptäcker att hon är lokalpolitiker för Vänsterpartiet i Västerbotten och ordförande i kommunfullmäktige i Sorsele. En ovanlig bakgrund för en romandebutant.

Av detta drar man lätt ett par slutsatser, den ena felaktig och den andra riktig. Den felaktiga är att hennes Bakvatten utgör ett glesbygdspolitiskt inlägg i romanform. Så är det inte alls. Den riktiga är att romanen nog utspelar sig i Sorsele. Det gör den. Eller snarast i en liten by i trakten; centralorterna Sorsele och Blattnicksele finns bara med i mariginalen, och resten av världen är endast antydd.

Historiens utgångspunkt är dess kronologiska mitt. Pojken Nilas försvinnande, som hans storebror Håkan på något vis är ansvarig för, sker i mitten av sextiotalet men har sin upprinnelse i vad som hände 1948 och åren därefter. Först på romanens sista sidor år 2008 får försvinnandet sin förklaring.

Historiens urcell är artonårige Assars förälskelse i den äldre grannfrun Margareta. Resultatet blir Håkan, som dock får Margaretas make som officiell far. När denne dör befinner sig Assar på annat håll och Margareta fäster sig vid en same, Lars, som älskar deras gemensamme son Nilas varmt.

Lars kan dock inte ge upp sin identitet som renskötare, lika lite som Margareta kan uppge sin bofasta identitet. Håkan hamnar emellan och famlar efter en egen identitet. Efter Nilas försvinnande pinas han också av förlamande skuldkänslor. Romanen är en intrikat kedja av frustrationer, strandade förhoppningar, omöjliga livsval och oförenliga livsöden.

Maria Broberg har styckat upp kronologin genom att ge kapitlen titlar som ”Håkan 1956”, ”Assar 1965”, ”Petra 2008”. Det ger en bra struktur åt berättelsen, men med en viss förvåning noterar jag att huvudparten av kapitlen är berättade ur Assars eller Håkans synvinkel, medan Margareta inte fått ett enda eget kapitel, trots att hon är en så central person.

Den här olyckliga släkthistorien är i sig nog så engagerande, och Assars och Margaretas förälskelse fångas med ordkarg men nervig inlevelse, men styrkan i Bakvatten ligger främst i själva språket.

Västerbottniska klassiker som Lidman, Enquist och Lindgren känner vi ju alla, och en nyare, distinkt författarröst som Stina Stoor har också givit märkligt språkligt liv åt denna karga landsända.

Nu har vi i Maria Broberg ännu en sådan stark röst därifrån. Hennes språk är djupt förankrat i hembygden, och det har en naturlig friskhet och expressivitet, som de flesta sörländska skriftställare borde avundas henne.

Dialogerna kan vara rent dialektala, och där finns ett och annat ord, vars betydelse är förborgad för den utsocknes. Men det får man ta. Även i den berättande prosan smyger sig ofta lokala ord och vändningar in, och de knyter på ett fullkomligt naturligt sätt språket till den person som för tillfället står i centrum. Man hör den norrländska intonationen och satsmelodin inom sig, när man läser, vilket ger ökad trovärdighet åt historien.

Maria Broberg är inte intresserad av att lägga ut texten om den natur och miljö, som omger romanens gestalter, trots att den uppenbarligen är hennes egen till vardags. Men med precision infogar hon tillräckligt av snöfläckar och grånade hölador för att ge berättelsen mättad atmosfär.

I dessa coronatider har många mer tid än vanligt att läsa romaner. Gör det, och börja gärna med Bakvatten!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln