Stilmedveten och rapp litterär underhållning

Sanna Tahvanainens trilogi avslutas med en roman om Sylvia Plath som författarvalp

Publicerad 2020-01-01

Sanna Tahvanainen (född 1975), debuterade 19 år gammal med diktsamlingen ”fostren”. Bosatt i Helsingfors.

Vad hände den junimånad då Sylvia Plath fick stipendium för att praktisera på modemagasinet Mademoiselles redaktion i New York? Den heta månaden 1953 nämns kort i Glaskupan, där romankaraktären heter Esther Greenwood. Kort även i Anne Stevensons biografi om Sylvia Plath. Några dagböcker existerar inte.

Småstadsflickan Sylvia Plath anländer, med läpparna målade i färgen ”Körsbär i snön”, till kvinnohotellet Barbizon, även kallat Dockhuset. Sanna Tahvanainen fantiserar om hur dagarna kunde ha gestaltat sig. Hon gör det med den äran. Tjugoåriga tjejer stannar inte på rummen efter mörkrets inbrott. Herregud, det finns ju brandstegar! Barer och jazzklubbar hägrar.


Läsaren blir genast indragen i en munter ton som åtminstone inledningsvis påminner om flickboksgenren och tv-serien Mad men som utspelade sig på en reklambyrå. De tjugo praktikanternas olika stilar går från glamourös vamp till asketisk mormon. Ett flöde av bitska dialoger roar läsaren. Bildspråk från Plaths poesi känns igen, liksom fraser ur romanen Glaskupan: ”Låt inte den galna staden äta upp dig.”

I sitt skrivande har Tahvanainen växlat mellan poesi och prosa. Körsbär i snön är sista delen i en trilogi historiska romaner om kända kvinnor. Bär den som en krona handlade om drottning Victoria av England. Den lilla svarta skildrade Coco Chanels liv och gärning. I den nya romanen för Tahvanainen, som en stafettpinne, över Chanel No 5 och den lilla svarta. ”Shantungklänningen” nämns i Glaskupan. Många av flickorna kommer från förmögna familjer. Inte Plath. Sylvias slitna underkläder och sömntabletter är hennes hemlighet.

Romanen växlar mellan berättarjaget Sylvias introverta känslighet och kollektivets ystra framfusighet. New York-kvinnor svimmar av lågt kaloriintag och gör allt för att dölja kroppens utsöndringar. Tahvanainen skriver om värkande fötter, näsblod, mens och spyor. Rött på vitt återkommer som färgsymbolik.


Allt kan bli stoff till romandebuten hon skriver på under tiden. Sylvia samlar på ord och män med udda namn. Med ”panikfågeln” i bröstet vinglar hon till slut bortom all självbevarelsedrift. Häller i sig sprit och utvecklar en särskild blick för flickor som faller igenom. Makarna Rosenbergs avrättning i elektriska stolen skakar om henne.

Bitter är insikten att kvinnor inte tillåts vara erotiskt utsvävande och seriösa på en gång, inte får vara Marilyn Monroe och Carson McCullers i en och samma person.

Sexualitet är ett farligt spel för den intellektuella kvinnan. Det som Agneta Pleijel visade så snillrikt i Doften av en man.

Körsbär i snön är en typ av roman som irriterar många litteraturforskare. Jag fröjdas. Man får fabulera om personer som har levat.

Intresset för historien och litteraturen hålls vid liv. Körsbär i snön är stilmedveten litterär underhållning med asfaltsvart botten.

För alla som varit unga och ohämmat glamourösa i en storstad.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.