Schibbye fördjupar bilden av Dawit Isaak

Cecilia Djurberg läser en bok som är ett motgift mot okunskapen

avCecilia Djurberg

Foto: privat/lotte fernvall
Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i snart 18 år. Journalisten Martin Schibbye har nu skrivit en bok om honom.

Den 23 september 2001 hämtades den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak av två okända män i solglasögon från sitt frukostbord hemma i Eritreas huvudstad Asmara. Han har suttit fängslad sedan dess, utan rättegång.

Fallet är välkänt tack vare många artiklar, upprop och uthålliga kampanjer. Desto mindre har varit känt om människan Dawit Isaak, av historien som omgav gripandet och om hur Sverige arbetat med detta laddade fall, även om kritiken mot strategin med så kallad ”tyst diplomati” varit högljudd.

Under journalisten Martin Schibbyes drivna penna träder nu en tydligare bild fram av både fallet och människan i reportageboken Jakten på Dawit. Inte bara av situationen i Eritrea för politiken och journalistiken från tiden innan Isaak och hans redaktionskolleger greps, utan också av hur detta hänger ihop med problemen för Sverige att få Dawit Isaak fri.


Schibbye är som typecastad för ämnet med sin egen erfarenhet av att, precis som Dawit Isaak, ha fängslats för att ha gjort sitt jobb i Eritreas grannland och långvariga fiende Etiopien. Hans egen fängelsetid är absolut en styrka för boken, tillsammans med hans kunskap om regionen och genuina engagemang för att synliggöra världens underbevakade områden.

Eritrea är ett sådant område som är svårarbetat för journalister. Det har också, som Schibbye skriver, ”hamnat i kategorin dingding-länder som journalister kommer undan med att påstå vad som helst om”. Dawit Isaaks fall har inte minst på grund av dessa svårigheter särskilt många vita fläckar. Några av dessa lyckas Martin Schibbye nu fylla i.

Till exempel träder bilden fram av hur den enorma uppmärksamheten när Isaak tillfälligt släpptes ett par dagar 2005 kan ha varit det som ledde till att han återigen fängslades. Strategin med tyst diplomati framstår i ljuset av detta som mindre obegriplig.


Schibbye resonerar och jämför med hur hans och Johan Perssons fall sköttes. Han funderar om han möjligen påverkas för mycket av fångvaktarnas perspektiv och skriver hur demokratiaktivisten Ephrem Tewelde kritiserar honom för att vara allt för försiktig och säger att han ”alltid håller inne med det sista slaget”, varpå Schibbye förklarar att han är journalist, inte aktivist.

Något han också bekräftar i sin text genom att aldrig ställa sig själv framför uppdraget att söka efter sanningen om Isaak. Men hans personliga upplevelser finns hela tiden där som löpande reflektioner och hjälper läsaren att sätta sig in i såväl fallet, som människan och journalisten Isaak.

Schibbye visar hur svårt det ändå kan vara att bena ut sanningen om infekterade politiska konflikter i en diktatur som Eritrea. Han illustrerar hur man kan behöva navigera diplomatiskt och ompröva sina principer, som att gå med på att göra ett kritiserat framträdande på ett regeringsvänligt event för att det kan hjälpa honom att få journalistvisum och tillgång till de makthavare han behöver för att kunna göra ansvarsutkrävande intervjuer.

Schibbye tar oss genom maktens korridorer, ut på en skumpig utflykt till den politiskt infekterade gränsen mellan Eritrea och Etiopien och upp till en högt belägen utkiksplats över Asmara för att få en skymt av fängelset Isaak tros sitta i. Berättelsen rör sig mellan Sverige och Eritrea, mot nutid och det dagsaktuella, hoppfulla läget för Dawit Isaaks fall efter att flera avgörande diplomatiska hinder, som gränskonflikten med Etiopien och de tidigare FN-sanktionerna, nu tycks övervunna.

Utan att reducera den komplexa berättelsen till frågan om Isaak fortfarande lever, påminner jakten på livstecken genom boken om att det här fallet inte bara är en pressetisk symbolfråga utan handlar om liv och död.


Schibbye låter pedagogiskt läsaren följa med på resan, som ännu inte nått sitt slut, och tecknar samtidigt ett porträtt av människan Dawit Isaak med hjälp av hans familj, vänner och kolleger. Från uppväxten i Eritrea, med föräldrarnas italienska delikatessbutik, och vägen in i journalistiken via mötet med svenske fotografen Göran Assbring på 1980-talet, till starten av Eritreas första privata tidning Setit 1997. Den som blev Dawit Isaaks första och senaste, men förhoppningsvis inte sista, journalistjobb.

Utan att reducera den komplexa berättelsen till frågan om Isaak fortfarande lever, påminner jakten på livstecken genom boken om att det här fallet inte bara är en pressetisk symbolfråga utan handlar om liv och död.

Vi får också en förståelse för hur Isaak, som tidigare mest skrivit dramatik, kunde välja att åka tillbaka från Sverige till Eritrea trots att han visste att det var farligt, eftersom han kände så starkt att han behövdes där. Att journalistiken var så viktig.


När man som journalist pratar om pressfrihet och hot möts man ibland av frågan varför just journalister skulle vara viktigare än andra yrkeskategorier. Frågan är ett slags halmgubbe som målar upp ett påhittat motsatsförhållande, även om den kanske bottnar i en uppriktig undran. Inte sällan ställs den dock som ett misstänkliggörande om att vi journalister bara pratar i egen sak när vi värnar om press- och yttrandefrihet.

Den uppfattningen blir allt svårare att bemöta ju fler okunniga påhopp fria medier får, genom orkestrerade hatkampanjer i sociala medier, eller från politiska makthavare som har valts till sina poster genom samma demokratiska system som pressfriheten är en så viktig del av.

Martin Schibbyes bok är ett bra bidrag till vaccinationsprogrammet mot den farsot som okunnigheten om journalistikens demokratiska roll och om press- och yttrandefrihet är.

ARTIKELN HANDLAR OM

Eritrea

Etiopien

Medier