En vindlande tågresa

Mattias Svensson läser en lämpligt torr avhandling om Blå Tågets uppgång och fall

Publicerad 2019-05-17

Blå Tåget 1971. Från vänster: Kjell Westling, Göran von Matérn, Urban Yman, Leif Nylén, Tore Berger, Torkel Rasmusson, Mats G Bengtsson och Roland Keijser.

Avhandlingsformen är ett överintellektualiserat och inte alltid njutbart sätt att närma sig musik. Det framgår av Morgan Palmqvists bearbetade avhandling Blå Tåget i tiden och rummet – en musik-sociologisk studie. Lämpligt, eftersom samma omdöme kan fällas om det banbrytande proggband som boken behandlar.

Vridandet och vändandet på klass-begreppet utifrån sociologen Pierre Bourdieu är i Palmqvists bok lika utdraget som Blå Tågets analys av efterkrigstidens utrikespolitiska förvecklingar i åtta-minuterslåten Kalla kriget, och ungefär lika varierat som Carl-Johan De Geers trombonspel. Det senare beskrivs i boken med formuleringar som att det ”aldrig framstår som ens elementärt skickligt”, är ”tämligen konstant och det ska därför inte tolkas som att soundet på denna låt [Alienation] är ett aktivt estetiskt val” och att ”det är som om han spelade för sig själv utan kontakt med övriga musiker”.

Ytterligare en likhet mellan boken och bandet den skildrar är att det kryllar av formuleringar man inte vet om de är ironiska eller menade på fullt allvar. Roligast blir det när Blå Tågets musikaliska produktion, och vad som ändå lockar med den, beskrivs. Den akademiska prosan lämpar sig väl för tvetydigt beröm av typen ”skivan är helt enkelt något njutbarare än Tigerkaka”. Och för att verkligen uppskatta Blå Tåget krävs ”en grundlig omvärdering och ett ifrågasättande av gängse estetik, ett ifrågasättande av vad som är gott eller vackert.”

Så är det förvisso. Det fascinerande med Blå Tåget, liksom med så mycket av 1970-talet, var de vilda blandningarna och den allt annat än inställsamma estetiken.

Boken ger en överblick på Blå Tågets historia med fokus på kärntruppen Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Tore Berger. De kompletterades av Kjell Westling, Urban Yman och Roland Keijser, som utmärkte sig genom att de var musiker och kunde spela, samt allkonstnären Carl Johan De Geer, som även jämförd med kärntruppen utmärkte sig för motsatsen.

Alla skulle med, och det musikaliska resultatet var underordnat det samhällskritiska vänsterbudskapet

Att De Geer helt sonika klev upp på scen vid en spelning på Pistolteatern med sin medhavda trombon och insisterade på att vara med – och att bandet accepterade detta trots att de ansåg att det var för många blåsare redan som det var – är talande för tiden. Alla skulle med, och det musikaliska resultatet var underordnat det samhällskritiska vänsterbudskapet.

Alla kände sig förstås inte manade att kliva fram. Blå Tågets avantgarde besatt, som författaren ständigt återkommer till, ett betydande kulturellt kapital från medelklassbakgrund, tidskrifter, måleri och författarskap. Palmqvist menar att detta kapital fick dem att självsäkert musicera trots begränsade färdigheter, en slutsats som närmast ges av utgångspunkten i Pierre Bourdieus teoribygge, men som sannolikt ändå äger viss riktighet.

Ett annat större nedslag är Blå Tågets roll i och relation till den så kallade musikrörelsens uppgång och fall. ”Från den lekande människan till en samhällskritisk”, som Leif Nylén skulle sammanfatta 1960-talet. Av frimodigt prövande, experimenterande och skapande utkristalliserades normer som blev till dogmer upprätthållna av överstepräster mer inriktade på att slå ner på avvikelser. Formerna stelnade och tog död på allt som lockade begåvningarna.

Mönstret är välbekant. Dagens normkritik är bara den senaste akademiska flugan som tillkom i syfte att befria från snäva ramar, men som genom att upphöja sina egna uttolkare nu fått egna kommissarier, som skapat en om möjligt ännu snävare ram att verka i. Kritiska ansatser landar lätt i detta format eftersom det är så mycket lättare att slå ner på andras fel än att bygga något eget.

Som väl är går det över. Talangerna flyr och kan skapa något annat. Så surrar nästa kreativa fluga lagom till nästa intellektuella sommartid. Efter proggen kom punken.

Sett till hela sin varierade produktion så hade de svärmiska poetsjälarna i Blå Tåget hört till de första att radas upp mot väggen efter ett kommunistiskt maktövertagande

Även Blå Tåget blev stundtals trist doktrinära. Man kan som kulturskribenten Magnus Eriksson hänga upp sig på deras våldsförhärligande revolutionsromantik i ”På väg till koppargruvan”, som han med rätta kritiserar hårt. Samtidigt är det orättvist. Sett till hela sin varierade produktion så hade de svärmiska poetsjälarna i Blå Tåget hört till de första att radas upp mot väggen efter ett kommunistiskt maktövertagande. De svävar lite ironiskt ovanpå också denna tilltagande allvarsamma rörelse, en borgerlig lyx man kan unna sig i ett fritt samhälle.

Blå Tåget kunde aldrig inordnas, vare sig musikaliskt eller politiskt. Eller om man så vill, när de gjorde det så lade de ner bandet. De fria själarna gick vidare.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.