Galet bra roman av Kristofer Ahlström
Publicerad 2014-10-02
Ett liv för lite en sinnlig och suggestiv psykosskildring
Med sin andra roman Ett liv för lite är författaren och journalisten Kristofer Ahlström i gott sällskap. Både Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg skriver om kliniker denna höst.
Men i hans skildring av en dysfunktionell familj på gränsen mellan inbillning och verklighet hittar jag framför allt en samtida släkting till Birgitta Trotzig. För helvete, vad bra han skriver! Sinnligt och suggestivt, med hjälp av bilder, rytmiserade satser, snygga klipp och expressiva verb, lirkar sig hans prosa in i läsarens hjärna.
Medan många av Ahlströms författarkolleger – inte minst de som liksom han är journalister – idkar en form av oproblematiserande och rättfram realism, ägnar sig han åt att med stor skicklighet från insidan skildra inbillningens väldiga makt i människors liv – genom att också skriva fram inbillningens makt över världen.
Det betyder bland annat att den verklighet som skildras hela tiden tolkas. Och det tema som upprepas och varieras romanen igenom, kan sammanfattas med: ”Det finns en fara med att drömma (…) Men utan fantasi kan man inte leva.”
Nej, utan fantasi kan man inte leva. Det är en insikt som präglar barndomen. Det är också en insikt som präglar Davids liv, och med honom tvillingsystern Caroline och arbetarklassföräldrarna Ellen och Arvid, som inte riktigt förmår förstå och hantera den oerhörda och omedelbara inbillningskraft som på en gång är sonens begåvning och förbannelse. Det närmsta de kommer är familjeskrönorna om dårar på moderns sida.
Så på ett sätt är detta en roman om att leva i brist. Dels rent materiellt, dels som i en oförmåga att leva som man vill, dels i främlingskapet som långsamt utvecklar sig mellan syskonen. Ett ”liv för lite” åsyftar även det dödfödda tredje barnet – som fick sätta livet till för att syskonen och modern skulle överleva förlossningen, och som figurerar som en sorts allvetande berättare och skyddsängel i ett.
Min enda invändning är detta tredje syskons lite väl påtagliga närvaro i romanens början. Men över lag är detta alltså en roman som på ett både fint och eget sätt skriver in sig i ett helt gäng med psykosskildringar i litteraturen: August Strindberg, Unica Zürn och Beate Grimsrud, senatspresident Schreber, med eller utan Freud, och Antonin Artauds försök att tränga igenom verklighetens hud med vrål, cigarettfimpar och teater.
Men Ahlström ligger alltså både språkligt och tematiskt närmast Birgitta Trotzig och hennes obönhörliga skildringar av samhällets utsatta och utstötta, kvinnor, dårar och svagsinta genom historien, där miljöbeskrivningarna är en absolut och organisk del.
På gott och på ont har kliniken alltså kommit att ta en allt större plats i skildringarna av det moderna samhället, men hos Kristofer Ahlström beskrivs den trots allt som en vårdinrättning. Ett sätt att försöka möta galenskapen. En galenskap som med sina paranoida drag bara är ett symptom på sin egen tid, vilket Davids upptagenhet av kalla kriget och den stundande apokalypsen vittnar om.
Med sitt tidsspann som sträcker sig från 1950-talet fram till millennieskiftet hinner Kristofer Ahlström också beskriva denna modernitets och vårdapparats nedmontering och dess faktiska konsekvenser: till exempel vad som hände på 90-talet när alla galningar blev utskrivna och skulle klara sig själva. Det är historien om ett gigantiskt misslyckande.
