Tro på den goda litteraturen
Publicerad 2016-03-11
Ingen författar som Björn Ranelid, på gott och ont
”När överbefälhavaren Axel Wiman började gråta under presskonferensen så lät det bara som om en vindil sakta svepte genom rapsfälten i hans barndom, men innan dagen var slut hade en storm dragit in över landet och många människor förvandlades till vargar och rovfåglar som kretsade över sitt byte.”
Ingen författar med orden som Björn Ranelid. Redan i första meningen finns hela hans nya roman apterad. Liksom den bärande frågan: varför överbefälhavaren behöver gråta som ett barn. Och man anar också redan vart svaret bär. Mot svek, lögn och förtigande. Den här gången är det extra tungt i lasset.
Många avfärdar tanken på litteraturen som god. Björn Ranelid har upprepat visat att han inte hör till dem. Han tror på det goda i människan och hans romaner kan läsas som trosvissa lovsånger. Samtidigt har Ranelids böcker alltmer utvecklats till ganska enkla brottningar mellan ont och gott.
Det gör det svårt att få syn på människorna. Vem är denne överbefälhavare, vem är hans fru, son och dotter? Här ges en strid strömmande mängd av yttre fakta och påståenden. Den framgångsrika dottern som bor i London och sonen som är missbrukare någonstans i Köpenhamn vistas mest i periferin.
Men Axel Wimans bana är desto mer beskriven och lång. Han har hanterat främmande ubåtar och signalplan och stridit i Kosovo, är uppskattad föreläsare bland de blivande officerarna på Militärhögskolan och han sköter regelbundet sin kropp genom motion. En gång har han vunnit sin hustru genom svek mot sin bästa vän. Maria är omtyckt lärare för de minsta barnen och drabbas som äldre av obotlig cancer. Ranelid påstår att Axels och Marias förhållande är kärleksfullt.
Det är bara så svårt att övertygas om något som gäller dessa personer. De är hela tiden alltför exemplariska och lever så pliktuppfyllande i Ranelids sakliga rapportering. Jag tycker om att de gör det som är rätt och att de tar sina plikter på allvar. Det är inte det.
Vad jag som läsare saknar är fördjupning och en mer engagerande form av sammansatthet. En komplikation som inte omedelbart landar i ansvar och etik. Som inte förutsätter att en enda individ kan ”rymma hela mänskligheten i sitt medvetande”.
Förloppet är summariskt och vips är slutet här och ingenting, nästan ingenting, blir det kvar av romanens personer.
Det är Ranelids fabulösa förmåga till dramatisering, hans okuvliga vilja att skapa crescendon och eruptioner i korsande bildspråk, som man minns. På gott och ont. Amen.
