Samvetet har blivit en vara som allt annat
Cecilia Sjöholm sätter ord på våra dåliga ursäkter
Publicerad 2023-06-09
Bara titeln på Cecilia Sjöholms bok gör att mitt samvete vaknar till liv och gör sig påmint genom att rada upp en mängd bortglömda synder. Sjöholm har verkligen rätt i sin inledande iakttagelse att samvetet sällan omtalas nuförtiden. Dödssynderna är ju snarast dygder i dag: säg den som kan bli influencer utan att åtminstone låtsas lida av frosseri, högmod, girighet, lättja och liderlighet?
Estetikprofessorn Cecilia Sjöholm berättar att hon började skriva om samvetet med utgångspunkten att det har blivit omodernt, och att vi måste återta det. Under processens lopp började hon dock upptäcka spår av samvete i högst samtida företeelser som corporate social responsibility, klimatkompensering och artwashing (när till exempel familjen Sackler använder vinsten från det beroendeframkallande pillret oxycontin för att skänka pengar till konstmuseer). Så snarare än att försvinna, har samvetet blivit en vara som man kan köpa och sälja, ett privilegium för de välbeställda. Köp dig en god image! För den som inte har råd, återstår bara att förklara att man skiter i samvetet.
Så långt är boken ett paket smatterkulor av blixtrande insikter, men i slutet när Sjöholm ska inge hopp (varför?) tänder det inte till. Hon hävdar då att de yngre generationerna utgör hoppet. ”Woke representerar en modern form av samvete som sprängt sina gamla ramar” skriver hon lyriskt. Detta genom att utveckla en känslighet inför ord som sårar.
Men essensen av den semantiska kritik Sjöholm beskriver består ju av att anklaga andra, inte att vända sig till sitt eget samvete. Samvetet är en relation till självet, inte till andra. Sjöholm gör märkligt nog inte heller någon distinktion mellan det ursprungliga ”woke” som kom från svart amerikansk kultur, och modern vit kapitalistisk appropriering av begreppet. Trots allt är Marcus Garvey något annat än TeenVogue.
Sjöholm bygger som i tidigare verk på Arendt, Freud och Shakespeare. Hennes sympatiska läsning av Arendt tillhör fortsatt de bästa i Sverige. Det är dock synd att hon ägnar så mycket tid åt att redogöra för vad olika tänkare skrivit, så att hennes egen tes endast kommer som en snutt på slutet. Jag vet inte varför så många svenska akademiker tycks nöja sig med att vara en pendang till den europeiska tanketraditionen i stället för att själva kliva fram och ta plats i den.
Den stora behållningen av Sjöholms bok är att hon sätter ord på de ursäkter som människan tar till för att döva samvetet. Efter att man läst den, kan man inte längre säga: ”Äh, alla gör det”, när man köper något som är tillverkat i en sweatshop.
